Gömda systrar lever i ständig rädsla

Vi möts på ett så neutralt ställe som möjligt. Mitt i folkvimlet. Det är första gången systrarna ses på några veckor och mötet blir förstås känsloladdat. De kramas länge.
Lillasyster Soheyla är rädd. Så rädd att händerna skakar. Hon slår ned blicken och kryper in i jackans kapuschong, sneglar sedan oroligt runt på omgivningen.
Lite längre bort på gatan parkerar två polisbilar och Soheyla fångar blixtsnabbt Leilas blick. Leila lugnar och lotsar henne varligt vidare.
- Ingen fara, de bryr sig inte om oss.

Lever åtskilda
Leila tar sin storsysterroll på stort allvar och har en fast vilja att lösa situationen som hon, systern och modern hamnat i.
Sedan i november gömmer familjen Mirmoradi sig undan myndigheterna. De lever vid sidan av det svenska samhället. Utan rätt till läkarvård, utan egna pengar och hänvisade till andra människors välvilja.
Rädslan för att hittas av polisen gör att de lever åtskilda, på olika orter i Mellansverige.
— Jag går mycket sällan utanför dörren. Sitter mest instängd framför datorn eller tittar på TV, säger Leila, 21.
Just i dag har hon och lillasyster Soheyla 16 år uppbådat all styrka och allt mod de har för att möta UNT.

Fem år i Sverige räckte inte
I november fick familjen beskedet att de skulle avvisas. Deras skäl för att söka asyl var inte tillräckliga. De flydde från en pappa som misshandlade dem och ville gifta bort döttrarna mot deras vilja.
Deras långa vistelsetid i Sverige, nästan fem år, räckte inte som humanitära skäl.
Att de kan råka ut för hedersrelaterat våld om de återvänder till hemlandet har utlänningsnämnden förhållit sig kallsinnig till.
— Mamman kan söka hjälp hos rättsvårdande myndigheter i Iran och skilja sig, menar nämnden i sitt beslut.
Men för de tre kvinnorna är det inte så enkelt
— Åker vi tillbaka tar pappa hand om Soheyla. Han har rätten till barnen, säger Leila och ryser.
— Jag vill inte tänka på vad han kommer att göra med oss i så fall. Jag försöker vara hoppfull, säger Leila.

"Hellre dör jag"
Soheyla däremot tänker mycket på vad som skulle kunna hända om hon tvingas resa tillbaka till Iran.
— Jag kommer inte att återvända levande, hellre dör jag, säger hon.
När avvisningsbeskedet kom i november bröt Soheyla ihop och fick tas in på barnpsykiatriska kliniken i Uppsala. Dagen innan hon skulle avvisas skrevs hon ut. Utlänningsnämnden hade då förkastat läkarintyget som slog fast att hon var självmordbenägen, bland annat.
I dag lämnas hon vind för våg med sina känslor.
Soheyla besöker ibland den dolda flyktingkliniken som finns någonstans i Stockholm för att få hjälp att mota ångesten och den psykiska pressen. Men resan dit känns riskfylld och hon vågar sällan lämna sin tillflykt.
— Jag saknar skolan så mycket, säger hon längtansfullt.

Vanmakt
Soheyla gick på Lundellska skolan i Uppsala. Hon hade kamrater, det gick bra för henne i skolan.
Nu är tillvaron osäker och vanmakten är svår att hålla i schack.
- Jag vågar inte ringa, inte gå ut och sitter bara och väntar på att de jag bor hos ska komma hem igen, från sina skolor och arbeten.
Leila tvingades också avbryta sina studier. Hon försöker plugga lite på egen hand för att inte tappa för mycket av kunskaperna.
— Familjen jag bor hos hjälper mig så gott de kan. Men det känns som om jag förlorar så mycket tid.
Hon hade bestämt sig för att gå juristlinjen och bli advokat.
— Jag tänkte att jag kunde hjälpa andra kvinnor som hamnat i samma situation som jag är i nu.

Tacksamhet
Leila känner stor tacksamhet mot dem som gömmer henne. De ger henne skydd, mat och det livsnödvändigaste. Men bristen på frihet tär på henne.
— Jag kan ibland längta efter godis - och att kunna gå ut och handla det utan att behöva be om pengar av någon annan, säger hon och ler lite blygt.
Men när vi frågar vad hon saknar mest svarar hon inte bio eller en fika med kompisarna i full frihet.
— Jag skulle så gärna vilja krama min mamma igen, säger hon och tårarna rinner sakta nerför kinderna.