Gottsunda är inte annorlunda
Två saker är slående när man läser om hur det nu ser ut i Gottsunda. Det första och viktigaste: de som talade om en generell marginalisering av områdets invånare hade fel. Skadegörelsen, sammanstötningarna med polis och de brinnande bilarna har aldrig varit en protest mot en förtryckande samhällsstruktur. Att endast 14 personer är misstänkta för våldsamt upplopp bekräftar detta.
Allvaret i det som skedde för tre månader blir förstås inte mindre av detta. Trygghet i vardagen är lika viktig för boende i Gottsunda som för andra Uppsalabor. Och marginalisering eller inte, privatpersoner ska inte frukta för sin egen säkerhet, polisen ska kunna patrullera utan att utsättas för stenkastning och omvänt måste polisen hålla sig inom lagens råmärken.
Den andra insikten är hur lite som faktiskt krävs för att vända en negativ utveckling. Tre månader är en kort tid och rimligen kan inte alla de insatser som satts in redan ha gett effekt. Vissa åtgärder väntar fortfarande på att komma i gång.
Så mycket viktigare då med inställningen hos invånarna själva. Många av de förändringar som lyfts fram i reportagen om Gottsunda är lokala initiativ: antalet nattvandrare har tredubblats, det lokala föreningslivet upplever ett ökat engagemang.
Självklart behövs även kommunala insatser. Före jul ska ett nytt avtal mellan polisen och kommunen tecknas. Förhoppningsvis innebär det en större samordning mellan socialtjänst och polis. Men viktigast av allt är förstås att Gottsundaborna själva säger i från. Då kan inte en liten grupp ungdomar sätta tryggheten ur spel för en hel stadsdel.
Och på lång sikt återstår mycket att göra. Annars kvarstår risken för nya oroligheter. Hur ska till exempel integrationen och delaktigheten kunna förändras så att sensommarens händelser inte upprepas? Hur ska respekten för ens medmänniskor bli och förbli en självklarhet för alla?
Men för stunden räcker det att glädjas med Gottsundaborna som fått lugnet och tryggheten tillbaka och att olyckskorparna hade fel.
Så jobbar vi med nyheter