Han fick rätt mot psykiatrivården

2005 berättade UNT i ett reportage om hur Jan Helenius felbehandlats och förde ett till synes tröstlös kamp mot sjukvården.
- Man undrar ju hur många läkarintyg om felbehandling som skall behövas, säger han när han nu tar emot oss in i vardagsrummet i lägenheten i centrala Uppsala.
År 1990 störtade Jan Helenius, då rutinerad flyglärare i USA, med en tvåmotorig Piper Apache i Memphis, Tennessee. Som 20-åring hade han lämnat lilla Vansbro för att förverkliga drömmen om flygcertifikat - och lyckats.
- Jag var en lugn, frisk person som aldrig var rädd.

När certifikatet var hans öppnade sig en ny värld. Han blev flyglärare och levde ett lyckligt liv med vänner och karriär.
Men så kom flygkraschen. Jan Helenius fick inga fysiska skador, men de psykiska sviterna efter olyckan blev snart påtagliga. Han utvecklade ett posttraumatiskt stressyndrom som uttryckte sig i ångest, depression, oro och sömnstörningar. Han återvände till Sverige närmast i panik, och lade ner flygandet. I stället började han studera juridik och ekonomi vid Uppsala universitet.
Men Jan Helenius mådde fortfarande dåligt och sökte hjälp, först hos Studenthälsan, sedan hos psykiatrin. Där fick han felaktig medicinering till följd av en felaktig diagnos. Det pågick i två års tid, mellan 1996 och 1998.

Jan Helenius anmälde felbehandlingen till Personskaderegleringen 2001, efter att ha fått hjälp vid Årsta öppenpsykiatriska klinik att bearbeta både det ursprungliga traumat, flygkraschen, men också det som gjorde honom ännu sjukare, tiden inom psykiatrivården i Uppsala.
Det var de två senaste läkarintygen, som gjorde att PSR till slut svängde, efter att ha sagt nej två gånger tidigare. Den första anmälningen till PSR gjorde Jan Helenius år 2001, gällande "långvarig och felaktig diagnos och läkemedelsbehandling mellan november 1996 och februari 1998, vilket bland annat lett till överkänslighet mot olika läkemedel".

Nästan på dagen fem år har gått sedan vi sågs. Då blev Jan Helenius ofta mörk i ögonen, led fortfarande av sviter efter tung psykofarmakamedicinering, och var med egna ord "fullkomligt uppslukad" av de oförrätter han lidit.
- Jag är inte uppfylld av det som hänt på samma sätt som när vi sågs senast. Men jag har sannerligen fått jobba mig ur det.
I dag har Jan Helenius distans till händelserna, och hans blick är ljus. Under samtalet återkommer han till hur viktigt det var att han i tid insåg att han måste lägga undan hela historien i "en mental byrålåda" för att inte fördärva sig själv eller bli ett rättshaveristiskt offer.
Tidigare var han ordförande i lokalföreningen för Riksförbundet för social- och mental hälsa.
- Det finns folk som gräver ned sig i åratal, det märkte jag under min tid som ordförande. Anledningen till att jag avsade mig det uppdraget var just att alltför många berättelser jag hörde liknade min, säger han sakligt.

Jan Helenius är i dag övertygad om att han aldrig hade fått sin felbehandling godkänd om det inte varit för artikeln i UNT för fem år sedan. Den långa handläggningen hos Personskaderegleringen gjorde att han var nära att ge upp.
Men i samband med ett samtal med en handläggare på PSR vände det plötsligt.
- Handläggaren sa till mig att "den som sig i leken ger får leken tåla" - som om det var en lek vi höll på med. För mig var det blodigt allvar, och de orden gav mig nytt bränsle för att orka fortsätta kampen.
Hans drivkraft har varit att nå upprättelse. Särskilt stor ersättning handlar det inte om, bara några tusenlappar. Men Jan Helenius drivs av behovet att visa hur det kan fungera inom psykiatrin - och vill förhindra att andra traumatiserade patienter drabbas av liknande händelser.

Han erfarenheter av Personskaderegleringen är dåliga, och kritiken rör allt från bemötandefrågar till kommunikation. Han säger att han bemötts med tystnad, både vad gäller e-post och vanliga brev. Han fick inga svarskvitton, mötte ovilja att lämna ut handlingar och förvägrades att byta handledare.
- Men allra mest förvånad blev jag över att man i PSR sitter på två stolar. En läkare kan fatta beslut åt HSAN ena dagen och sitta i Patientskadenämnden nästa.
Jan Helenius upplevde att alla intyg som talade för hans sak kommenterades från Personskaderegleringen med att de "saknade relevans".

Jan Helenius skrattar lite när jag frågar om han kan uppfattas som en besvärlig människa.
- Jag har visserligen fått höra av Personskaderegleringen att mitt fall är ett av de mest komplicerade de haft. Då svarade jag att jag inte anser att mitt fall är komplicerat, men att Personskaderegleringen har gjort det komplicerat. Min största bedrift i livet är att jag lyckades ta mig ut det helvete jag levat med i så många år.
Jan Helenius har inte flugit sedan kraschen för 17 år. Men i dag mår han så bra att han till och med börjat umgås med tanken på att ta upp flygningen igen.
- Inte på kommersiell nivå förstås, men kanske en lektion ute på Sundbro. Tänk om det är som att cykla - har man en gång lärt sig det, så kan man.

Han fick rätt mot psykiatrivården

Fel diagnos och behandling av psykiatrivården gjorde Jan Helenius från Uppsala ännu sjukare. Efter sex års kamp mot Personskadeskaderegleringen, PSR, har han nu fått sina felbehandlingsskador erkända.