– Det är klart att jag tänker på det ibland om jag är vaken när bussen åker förbi platsen. Men jag känner ingenting särskilt när jag står här nu, säger Gunnar Berglund, fortfarande en flitig bussresenär på sträckan.
Det var inte helt enkelt att hitta tillbaka till platsen. Vägen är ombyggd, vilket gör att olycksplatsen inte ser exakt likadant ut.
– Stenen i diket som bussen stannade emot är borta. Det skulle kunna vara den där stenen om den flyttats, säger han och pekar mot en stor sten som ligger en bit upp i skogen.
Gunnar Berglund satt ganska långt fram på bussens högra sida, den där morgonen för tio år sedan. Han är på väg till jobbet vid Akademiska sjukhuset. Som vanligt har han somnat i sätet. Klockan 6.46 vaknar han och upptäcker att bussen är på väg ner i diket. Han förstår inte med en gång att bussen kolliderat med en annan buss, utan undrar hur bussen kan köra i diket mitt på en raksträcka.
– Det var först när jag såg att ett stycke var bortslitet på bussens vänstra sida som jag förstod att vi måste ha krockat.
Det exakta händelseförloppet vid kollisionen har inte gått att fastställa. Men utifrån vittnesmål och teknisk undersökning är detta det troligaste händelseförloppet:
Det hade snöat och det var moddigt på vägen. Bussen som kom från Uppsala höll ut till vänster när den passerade en lastbil som stod på en parkeringsficka intill vägen. Bussen kan också ha påverkats av luftturbulens vid passage av lastbilen så att den trycktes ut åt vänster på vägen.
Båda bussarna höll cirka 90 kilometer per timme. Och ingen av dem bromsade markant före olyckan. Vid kollisionen träffade bussen som körde mot Östhammar den andra bussen något snett i sidan, strax bakom förarplatsen. Enligt Haverikommissionens rapport har det inte gått att helt säkert avgöra vilken av bussarna som hamnat snett på vägen.
Fem av dem som dog satt på vänstra sidan, strax bakom chauffören, i samma buss som Gunnar Berglund åkte med från Östhammar. Gunnar Berglund hade dock tur. Även om han satt långt fram i bussen satt han på höger sida om mittgången, med bältet på. När bussen stoppat mot stenen i diket satt han fastklämd av en passagerare som slungats över mittgången från en plats på andra sidan.
Hans första tanke var att ringa 112.
– Men jag var så uppskakad att jag inte klarade av att slå numret på mobilen. Sen hörde jag att det var flera som ringde i sina mobiler. Och då blev jag lugn.
– Jag tänkte att diesel inte börjar brinna lika lätt som bensin. Och min plats var blockerad, så det var bäst att stanna kvar. Han som hamnat bredvid mig hade brutit benet och kunde inte se. Jag bestämde att min uppgift blir att hjälpa honom så att han inte hamnar i chock. Jag pratade med honom och förmedlade att samtal på mobilen till hans flickvän. När sjukvårdarna kom för att ge honom smärtstillande kunde jag lysa med en cykellampa som jag hade i ryggsäcken. Det kändes bra att kunna hjälpa till. Sist av alla borstade jag av mig och gick ut ur bussen, säger han.
Då hade klockan blivit 8 på morgonen.
Det var flera faktorer som gjorde att räddningsinsatsen underlättades. Några av dem som först stannade vid olycksplatsen var två brandbefäl som var för sig var på väg till jobbet i Uppsala. Den ena av dem skulle avlösa den räddningsledare som efter larmet var på väg ut till olyckan. Det gjorde att räddningstjänsten fick en första rapport redan när de kom fram till platsen, vilket sparade tid. Strax innan styrkan från räddningstjänsten kom fram till olycksplatsen såg de en tom buss som väntade på att köra en skolbusstur. Den rekvirerades med en gång för att köra lindrigt skadade från platsen.
Dessutom hade en ambulanssjukvårdare och en intensivvårdsläkare, som också var på väg till jobbet, stannat vid olycksplatsen och börjat hjälpa skadade innan de första ambulanserna från Uppsala hunnit fram.
Gunnar Berglund är inte rädd att åka buss efter det som hänt. Han var sjukskriven en vecka efter olyckan, sen satte han sig på bussen igen för att åka till jobbet. Även i dag åker han ofta buss på sträckan mellan Östhammar och Uppsala. Något har olyckan dock påverkat honom.
– Nu väljer jag en plats längre bak i bussen. Jag blir också illa berörd när det är någon i bussen som inte sätter på sig säkerhetsbältet. Vid en olycka blir man jättetung om man åker framåt i bussen. Det är inte bara sig själv man utsätter för fara, säger han.