Det var bara timmarna innan Johan skulle stå på gatan som han fick hjälp.
När UNT träffade honom satt han ensam med sina möbler och flyttkartonger i lägenheten han delat med en kamrat det senaste halvåret. Han hade då inte fått något besked från Uppsala kommuns bostadssociala enhet och väntade på att telefonen skulle ringa.
– Jag har fått jaga dom, fast de lovat att höra av sig. Nu sitter jag här och vet inte vart jag ska ta vägen i natt trots att jag kontaktade dem i början av september. Jag måste ha någonstans att bo, säger han.
Johan, som inte vill framträda med namn, mår psykiskt dåligt sedan de yngre tonåren, har ångest och en rad andra diagnoser som han medicinerar för. Det har gjort att han har ett litet kontaktnät som gör det svårt att hitta boende på egen hand. Hans släkt är heller inte stor och bor redan så trångt så han inte kan få plats.
– Jag har inte kunnat fullfölja gymnasiet på grund av sjukdomen och tvingats sluta det jobb jag hade. Jag har skulder att betala för psykoterapi så det är omöjligt för mig att få ett vanligt hyreskontrakt, säger han.
Johan tycker att kommunen borde titta på hela hans situation. Läkarintygen finns där och han försäkrar att han gjort allt socialtjänsten kräver.
– Men det verkar inte som om de bryr sig. Som om de tror att allt ska ordna sig i alla fall. Det gör det inte för mig. Jag är rädd att jag inte orkar med det här längre, säger han.
Till slut ringer Johans handläggare och berättar att hon ordnat ett rum för natten på ett av stans vandrarhem.
Enligt biträdande verksamhetschef Karin Mansikka vid socialtjänsten i Uppsala kommer Johan att få bo kvar på vandrarhemmet i två veckor.
– Under tiden ska vi utreda hans situation. Jag vet inte varför det dröjde så länge innan han fick ett besked.
Tycker du det är rimligt?
– Det bör inte gå till så här, speciellt inte när han har en rad diagnoser. Det bör man ta hänsyn till. Samtidigt så har det inte gått så lång tid sedan han kontaktade oss och det är svårt att få fram boende på kort tid, säger hon.
Men varför vänta till sista timmen?
– Det kan jag inte svara på. Vi tittar på en persons hela situation. Det tar tid och då kan det bli så här om man hör av sig till oss sent. Vi utreder just nu om han kan få ett bostadssocialt kontrakt. Under tiden betalar vi hans boende. Det gör vi inte för alla, säger Karin Mansikka.
Kön för att få en bostadssocial lägenhet har minskat i Uppsala kommun på senare år. Den sista oktober väntade 39 hushåll. För några år sedan var kön på runt 100 hushåll.
– Situationen har blivit bättre. Tidigare var bedömningarna en del av socialsekreterarnas arbete. Då var den inte likvärdig. Nu gör vi en mer enhetlig bedömning. Det innebär att fler som förr fick bostad inte skulle få det dag.
Så köerna har minskat därför att färre beviljas lägenhet?
– Ja, och det beror på att vi tillämpar regelverket mer konsekvent för när man har rätt till en bostad.
Har ni blivit hårdare?
– Mer rättvisa. Vi tittar mer på vilka egna möjligheter man har att lösa sin situation och hur starka skälen är för att bo i Uppsala. Dessutom tittar vi mer på andrahandsmarknaden, säger Karin Mansikka.
Den grupp som har det svårast att få bostad är personer som Johan som lider av psykisk sjukdom.
För att ge alla som är berättigade ett boende skulle ett 50-tal lägenheter och ett antal träningslägenheter till behövas.