Det är lugnt på hvb-hemmet Gläntan i Älvkarleby när UNT kommer på besök. Personalen har möte och de 15 pojkar som bor där är i skolan.
Det är onsdag förmiddag och de sammanlagt nio boendestödjarna som arbetar på de två kommunalt drivna hvb-hemmen samt ett utslussningshem i Skutskär och Älvkarleby, sitter i möte. En tårta står på ett av borden och kaffekopparna är utspridda lite varstans. Det är mycket som behöver dryftas, bland annat måste sommarplaneringen måste komma igång.
– Hur ska vi göra med simundervisningen? Det är ont om simlärare, vi måste lösa detta. Kan vi köpa badhuskort?
Det löpande vardagsarbetet ska också skötas.Tandläkar- och läkartider som ska bokas och avbokas, fritidsverksamheter planeras in, det vill säga alla vanliga uppgifter som ingår i ett föräldraskap. Förutom det ska dagrapporter om verksamheten skrivas och kontakten med gode män upprätthållas.
De anställda har olika bakgrunder. Några är undersköterskor eller behandlingsassistenter, andra har pluggat kriminologi, samhälls- och kulturanalys eller drivit eget företag inom till exempel bygg- och anläggningssektorn.
– Men det är personlig lämplighet som vinner och att vi tillsammans har en rik kompetensbredd, säger Agneta Lindström, boendestödjare som är utbildad både till undersköterska och behandlingsassistent samt har läst bland annat samhälls- och kulturanalys vid Linköpings universitet.
Sakhi Adeli kom själv ensam som barn från Afghanistan till Sverige 2003. Nu är han utbildad undersköterska och integrationspedagog och arbetar som boendestödjare.
– Det svåraste med det här arbetet är att man inte vet så mycket om ungdomarna som kommer hit. Vi får ingen information från Migrationsverket. Vi vet inte direkt vilken hjälp var och en behöver, säger Sakhi Adeli.
Just nu bor 15 pojkar på boendet. De har skilda nationaliteter: Syrien, Afghanistan, Somalia och Gambia, alla är mellan 16 och 17 år gamla. Det som leder till diskussioner tenderar att vara samma saker som i ett vanligt tonårshem: vilken tid pojkarna ska vara hemma på kvällen, de ska meddela om de sover borta, de ska komma i tid och det är bara vid sjukdom som du inte går till skolan.
– Men här är det killar som kanske klarat sig själva länge, det är inte vana vid att någon bestämmer vad de ska göra och inte göra och konflikterna kan bli många, säger Agneta Lindström och fortsätter:
– Det vi gör är samtalar, samtalar och samtalar, på många olika vis. Funkar det inte tar vi hjälp av en kollega, går inte det får föreståndaren gå in. Om konflikten kvarstår väntar vi ett par dagar då har oftast det värsta lagt sig och vi kan mötas på ett vänligt, mjukare sätt.
Sakhi Adeli kan ibland uppleva andra typer av problem och svårigheter med pojkarna. De tycker ibland att han, som är deras landsman, ska stå på deras sida och till exempel vara vän med dem i sociala medier.
– Jag har själv gjort resan så jag kan till viss del förstå hur de känner. De vill gärna ställa högre krav på mig. Jag försöker förklara att jag visserligen är en landsman, men också en del av personalen. Jag kan lyssna på vad den boende vill säga och jag kan också förstå hans situation eftersom jag själv har egen erfarenhet. Jag kan förklara för mina kollegor vad han känner och tycker, men jag kan inte ge honom några fördelar, utan måste rätta mig efter boendets regler.
Att som boendestödjare inte ha kontakt med de boende på sociala medier och att inte ha privata åtaganden med enskilda barn eller ungdomar är ett par av de etiska riktlinjer för personalen. Reglerna är till dels för att de anställda inte ska bli alltför privata i sitt engagemang och dels för att skydda de ensamkommande barnen som befinner sig i beroendeställning till personalen.
Handledningen från Carl Pether Wirsén är något som Sakhi Adeli uppskattar mycket; han kallar det en ventil för boendestödjarna.
– En handledare för mig har inte alltid nyckeln till en lösning men han har en kompetens och kommer med idéer när vi som personal lägger problemet på bordet. Då kommer vi också så småningom till en bra lösning. De problem som finns har vi inte alltid möjlighet att prata om på våra boendekonferenser. Då går tiden åt till att gå igenom våra pojkars hälsa, skolgång och asylprocesser. Här har vi mera tid och utrymme att prata om vår arbetssituation, säger Sakhi Adeli.
– Om jag ser att Sakhi gör lite för mycket för en av killarna, att de har kommit varandra för nära, då är det bra att man ser det utifrån. Om killen får ett negativt beslut och mår jättedåligt kan det bli att du går in för mycket i hans sorg, tar över hans problematik, hans elände och hans smärta. Du kanske orkar ett tag men sedan faller du. Då är handledningen ovärderlig, att få tid och plats att prata om känslor, säger Agneta Lindström.
Hon oroar sig för den sänkta kommunala ersättningen för ensamkommande barn som träder i kraft den 1 juli.
– Det kommer att påverka våra pojkar. Alla ändringar påverkar, de tror att det är på ett sätt, sedan ändras det. De blir stressade och det är oerhört frustrerande, jag skulle vilja ha mer raka direktiv, klara, tydliga regler som inte ändras hela tiden, säger hon.
Claudia Forsberg är teamchef för de två hvb-hemmen och stödboendet. Hon har varit med från början, år 2009 då boendena öppnade men har varit på andra arbetsplatser i några år innan hon kom tillbaka i april 2016. Hon säger att personalomsättningen varit relativt låg, två har slutat under det senaste året. Svårigheten för boendestödjarna, enligt Claudia Forsberg är att komma fram till samma syn på hur man ger vård och omsorg rent praktiskt. Dels i förhållande till varandra i personalteamet, dels i förhållande till socialsekreterarna. Att boendestödjarna själva har olika utbildningar, yrkeserfarenheter och bakgrunder ser hon som något positivt men det är också just det som kräver mycket mötande mellan personalen. Varje onsdags förmiddag har de olika möten som ska leda fram till att de arbetar på ungefär samma sätt.
– Den stora svårigheten är att hitta samsyn. Att gå från tanke till konkret handling i arbetet är inte lätt. Även om vi har rutiner och en del regler så är och gör människor olika, säger Claudia Forsberg.