Hartwig ångrar ingenting

- När vi ändå fick så mycket skäll så skulle vi väl kunnat få skäll för 150 miljoner kronor till, och låtit hela huset bli lite större, säger Lena Hartwig när hon blickar tillbaka på den hetsigaste och längsta politiska debatt som någonsin rasat i Uppsala.
Hennes första reaktion i den nybyggda konsertsalen var att den såg så liten och nätt ut, trots att alla de 1147 röda stolarna får plats. Och hon undrar ibland över om de gjorde rätt, när huset i ett kritiskt skede bantades, för att hålla budgeten. Då hade kostnadskalkylen stigit till 680 miljoner kronor. Kanske skulle man ha fortsatt och fått en lite större konsertlokal, funderar hon, när hon tittar in i stora salen, någon dag före invigningen.
- Men det är bara en känsla jag har. Alla experter säger att storleken är lagom för verksamheten.

Lena Hartwig kom att personifiera beslutet att bygga huset, i egenskap av Uppsalas dåvarande finanskommunalråd. När stämningen var som mest hätsk fick hon en egen kontaktperson hos polisen. Särskilda säkerhetsarrangemang sattes in och hon instruerades att bryta sina mönster, välja olika vägar till och från jobbet och liknande.
- Det var några väldigt obehagliga månader. Sedan fick jag nog och insåg att jag inte kunde leva på det sättet. Och ingenting hände ju egentligen, säger hon.
Fortfarande, tre år senare, låter hon förundrad över den ilska som mötte byggplanerna. Hård kritik var hon beredd på, men den skummande vreden överraskade henne. Kanske, funderar Lena Hartwig, hade politikerna litegrand sig själva att skylla.
- Vi arbetade för lite utåtriktat. Vi höll möten men kunde ha gett fler möjligheter att diskutera och ge kritik. Kanske blev vi lite förlamade av motståndet.

UNT: Skulle fler möten verkligen ha mildrat kritiken? Fanns det inte en övertygelse hos många motståndare om att byggplanerna var fel?
- Med bättre kunskap tror jag ändå att många skulle haft en annan uppfattning. Sedan finns alltid de som bestämt sig från början. De hårdaste kritikerna kom nog inte till våra möten.
Tvekade hon verkligen inte själv någon gång? Motståndet fanns ju inom hennes eget parti och kritiken riktades mot socialdemokratins hjärtpunkt, att vård, skola och omsorg måste gå först.
- Nej, jag tillhör dem som tycker att socialdemokratisk politik även ska skapa goda förutsättningar för kultur. Och det fanns mycket starkt stöd från handeln, näringslivet och turistnäringarna. Dessutom mötte jag oerhört många vanliga människor som stödde oss, men som inte torgförde sina åsikter.

I över 800 dagar har Lena Hartwig sett det nya konsert- och kongresshuset växa fram ett stenkast från Stadshuset. För fem år sedan stod hon och de övriga i juryn med de 134 bidragen i arkitekttävlingen framför sig. Då kändes det övermäktigt att föreställa sig hur modeller och ritningar skulle te sig i verkligheten. Hur blev det då till slut? Lena Hartwig tvekar lite och väljer orden noga när hon ska ge sitt betyg. Blev huset fint?
- Jag vet inte om fint är rätt ord, men det är annorlunda, snyggt, det syns från alla håll. När jag kommer cyklande Hjalmar Brantingsgatan och solen går upp, då sprakar det om huset. Ändå trodde jag att det skulle vara ännu mer skimmer i fasadmaterialet.

Bäst hittills gillar Lena Hartwig färden upp med rulltrappan, när man närmar sig översta våningen och stora delar av Uppsala öppnar sig utanför glasrutorna.
- Första gången jag åkte upp tyckte jag bara: Oj, oj, oj vad häftigt!

Hartwig ångrar ingenting - nästan

Nu står konserthuset färdigt och kommunalrådet Lena Hartwig (s) ångrar ingenting, nästan. Men politikerna borde ha informerat bättre om verksamheten och kostnaderna. Och kanske skulle de inte hållit benhårt i budgeten utan låtit huset bli så stort som det var tänkt från början.