Hellre bildning än organisation
Dåvarande skolministern Göran Perssons stora omorganisation ges skulden för läraryrkets sjunkande status och skolans borttappade kunskapsfokus. Det är svårt att inte hålla med Fjelkner när hon skriver att "I samband med kommunaliseringen skedde en förskjutning av lärarnas och skolans uppdrag ... från undervisning till betoning på omsorg och fostran".
Men kommunaliseringen bär knappast ensam skuld till de senaste decenniernas försämrade resultat och läraryrkets statusproblem. Den utvecklingen har drivits av ett djupare, bakomliggande bildningsförakt som under lång tid genomsyrat svensk skolpolitik.
Det allvarligaste problemet med det kommunala huvudmannaskapet är att skolan har förlorat sin särställning. När skolan måste slåss om budgetutrymme med övriga kommunala verksamheter är det lätt att förstå varför lektorstjänster och andra "dyra" satsningar får stryka på foten. Varje kommun har gjort olika prioriteringar, och med det har också principen om en likvärdig utbildning urholkats.
Lärarnas Riksförbund kräver därför att staten ska återta ansvaret för skolan.
Det kommunala ansvaret har inte varit bra för den svenska skolan, men frågan är om ett återförstatligande är lösningen, om det ens är genomförbart. Inte nog med att samtliga regeringspartier måste övertygas, viljan hos kommunpolitiker - oavsett partifärg - att i ett slag avhända sig en tredjedel av sitt budgetansvar är nog måttligt stort.
För att inte tala om den gigantiska apparat som måste till när 290 olika skolsystem ska bakas ihop till ett. I snart 20 år har organisation och finansiering utvecklats olika ute i kommunerna.
Den svenska skolans problem låter sig inte enbart förklaras med en kommunalisering snart 20 år tillbaka i tiden. Och därför krävs mer än bara ett statligt huvudmannaskap för att vända utvecklingen. Grundproblemet är årtionden av kunskapsförakt och flumskola. Först och främst måste bildningsidealet återupprättas - oavsett om staten eller kommunerna ansvarar för skolan.
Så jobbar vi med nyheter