– Redbull eller espresso?
Vandrarhemsvärden Arjan ställer frågan. Frukosten i Tirana består av en chokladcroissant och något uppiggande. Den albanska huvudstaden går på högvarv. Mercedes efter Mercedes far i en ettrig svärm längs Boulevard Zogu. Och i Blokku ljuder tidig morgontechno över trottoarkaféernas soffor.
För 30–40 år sedan var tonläget ett helt annat. Nationen styrdes med Stalin som förebild. Gränserna hölls slutna och Blokku var Tiranas hemliga stad som hölls stängd för vanliga medborgare. I dag är Albanien inte bara fritt och öppet, utan spås även en lysande framtid som turistdestination. Inför 2011 utnämnde guideboksförlaget Lonely Planet nationen till årets hetaste resmål. Prisnivån är förmodligen Europas lägsta och stränderna är på sina håll väl så bra som i grannländerna Grekland och Kroatien.
Att turista i Albanien känns ändå som att vara tillbaka vid resandets ruta ett. Ett halvt århundrade under Enver Hoxhas diktatur körde Albanien i botten. Att bygga upp landet på nytt, och få allt att fungera perfekt, kommer att ta tid. Informationen är bristfällig och få pratar engelska. Å andra sidan blir jag bemött med en vänlig nyfikenhet som försvunnit på många andra håll.
Under bussresan söderut från Tirana bjuds jag på vit ost, bröd och brännvinet raki.
Landskapet för snart tankarna mot Orienten. Spridda oljetorn reser sig över nejden. Byarna är ålderdomliga och längs vägkanten vandrar ofta åsnor.
Mixen av levande kultur och historia tillhör Albaniens största förtjänster. Men de flesta resenärerna lockas ändå av den albanska Rivieran. Den börjar i Saranda som stoltserar med 290 soldagar om året. På senare år har staden fått en rejäl ansiktslyftning. Nya hotell och svala kaféer följer den palmkantade strandpromenaden. Havet är blågrönt och inbjudande och prisläget fördelaktigt. Min middag på musselsaganaki och bläckfisk kostar 60 kronor och hotellrummet, som är nytt och fräscht, går för 200 kronor natten.
Norr om Saranda fortsätter Rivieran med sju mil av badbukter och berg. Många av stränderna är opåverkade av massturism. Havet är dessutom anmärkningsvärt blått och fullständigt transparent. Längs kustvägen får jag ofta lust att skrika ”stopp, stanna, släpp av mig här!”.
Men jag håller mig till de lågmälda tvillingstränderna Dhermi och Dhrymades. Här finns två–tre hotell, en camping och några bungalowuthyrare. Och på kvällarna vaknar dessutom trendiga Havana club som låter dj:s pumpa sval klubbmusik fram till gryningen.
Trots det bekymmerslösa tonläget, gör sig det förflutna ständigt påmint. Enver Hoxha lät bygga 700 000 bunkrar som skulle stå redo då fienden anföll. Någon sådan kom aldrig. I stället föll diktaturen vid 1980-talets slut. Demokratin som följde var efterlängtad, men knappast någon fe med trollspö. Korruption, hög arbetslöshet och 
stora inkomstklyftor plågar ännu landet.
– Du måste tjäna 500 euro i månaden för att leva ett anständigt liv. Genomsnittslönen är 300–350 euro i månaden. Så det krävs att både man
och hustru jobbar, förklarar Hasan Tavaj, som arbetar på ett av Dhermis hotell.
Då sommaren är över flyttar han hem till arbetslöshet i Tirana. Om det inte dyker upp något nytt jobb.
Även om turismen i Albanien ligger ljusår efter Kroatien och Grekland, så märks det att resandet ökar. I Vlora, ungefär en halv dagsresa norr om Dhermi, vandrar semestrande barnfamiljer in solnedgången till grillade majskolvar och spunnet socker. Och på kaféerna smuttas det på espresso till ljumma aftonvindar.
Rent geografiskt borde staden erbjuda bad ut över det vanliga. Här möts nämligen de Adriatiska och Joniska haven. Men vattenkvalitén på den långa stadsstranden gör mig tveksam. Klart bättre bad väntar vid klapperstensstranden Uji i Ftohtes i söder, där vattnet åter är rasande klart och blågrönt.
Termometern står på 36 grader då jag kliver av minibussen i Albaniens näst största stad, Dürres. Platsen har varit bebodd i flera årtusenden. I centrum finns de vittrade resterna från en bysantinsk stadsmur liksom Balkans största amfiteater. På en kulle i norr reser sig dessutom det tomma skalet till kung Zogs residens. Ändå känns det som om staden är övergiven. Allt folk finns på stranden.
Ett slags Balkanvariant av Alanya med kilometer efter kilometer med hotell som närgånget följer kusten i sällskap av strandgrillad pleskavica och Mitrovicaburgare. Sanden är mjuk och tusentals badgäster är på plats. Men närhet till stad och hamn har gjort vattnet grumligt. Det hindrar ändå inte folk från att trivas. Nedanför badvakternas torn skjuts det luftgevär och spelas på gammeldags fotbollsspel. Och folklivet, med försäljare, musik och dresserade björnar, får mig att tänka på en smågalen Kusturicafilm.
Resan tillbaka till huvudstaden går via tåg. En gungande färd som kostar sju kronor och håller ungefär jämn hastighet med solrosfältens fjärilar.
I Tirana frågar vandrarhemsvärden Arjan vad jag tyckt om Albanien. ”Bra, mycket bra”, svarar jag uppriktigt och räknar upp söderns fenomenala stränder, prisläget och människorna som alltid är trevliga och gästfria. Gott, gott smackar Arjan nöjt. Men nu är du tillbaka i Tirana. Så vad önskas innan du ger dig ut på stan: espresso eller Red Bull?
Fakta Albanien
Statsskick: Republik
Invånare: 3,2 miljoner
Huvudstad: Tirana, cirka 400 000 invånare
Religion: Kristendom och islam
Valuta: Lek. 10 lek = cirka 0,60 kronor
Språk: Albanska. Engelska funkar på turistorterna.
Resa dit: Snabbaste vägen går via grekiska Korfu följt av båt. Flygstol/charter tur och retur till Korfu från Stockholm eller Köpenhamn kostar från cirka 1 500–
2 000 kronor och uppåt. Daglig båt Korfu–Saranda tar 45–90 minuter och kostar 190 kronor enkel resa. Reguljärflyg från Skandinavien till Tirana kostar cirka 3 000–4 500 kronor tur och retur.
Visum: Krävs ej för svenska medborgare.
Ta sig runt: Vägnätet är under uppbyggnad och motorvägar varvas med mycket smala och håliga partier. Buss eller furgons, minibussar, funkar utmärkt mellan städer. Tirana–Saranda tar 8 timmar och kostar cirka 76 kronor.
Bo: Dubbelrum på turisthotell kostar från cirka 250 kronor och uppåt under lågsäsong och från cirka 500 kronor under högsäsong juli–augusti.
Äta och dricka: Det albanska köket har mycket gemensamt med det turkiska och rymmer till exempel dönerkebab och köfte som vagt påminner om järpar. Pizza, risotto och grekisk sallad är också vanligt och vid kusterna serveras ofta fisk, bläckfisk och skaldjur till riktigt bra priser. Middag med förrätt, varmrätt och öl kostar ofta 60–70 kronor.
De inhemska ölsorterna Tirana och Korca släcker törsten fint. Missa inte heller det lokala brännvinet raki på druvor eller mullbär, liksom den saltsyrliga fårosten djath.
Prisnivå
Middag med förrätt, huvudrätt och öl eller glas vin på lokal restaurang, cirka 55–75 kronor.
Dubbelrum på turisthotell, från cirka 300 kronor.
Öl på servering, cirka 10 kronor.
Kopp kaffe, 3–6 kronor.
3 kilometers taxiresa, cirka 30–40 kronor.
Buss Tirana–Saranda, 8 timmar, 76 kronor.
Besök hos frisör, cirka 15 kronor.
Sevärdheter: Världsarvet Butrint, 30 minuters bussresa söder om Saranda, bjuder på mångtusenåriga ruiner inför frodig ädellövskog, hav
och floddelta. Den antika teatern, ett bysantinskt biskopssäte och utsikten från borgen tillhör höjdpunkterna. De världsarvslistade städerna Gjirokaster och Berati trycker med vindlande gränder, borg och ottomanska hus inför branta berg. Utsikten över Medelhavet från det drygt 1 000 meter höga Llogarapasset är spektakulär. Tirana är modernt och lite tråkigt, men Skanderbegtorgets Ethem Beymoské och Nationalhistoriska museet är sevärt och nattlivet i stadsdelen Blokku bjuder på skön puls.
Mer info: Albania, The Bradt Travel Guide, har mycket praktisk och bra bakgrundsinformation. På nätet finns också Albania In Your Pocket, www.inyourpocket.com.