Men att kunna erbjuda behandling mot missbruket och annan hälsovård är viktiga delar i sprututbytesprogram.
Huvudargumentet när Socialstyrelsen 2006 gjorde det möjligt för landsting att begära tillstånd att införa sprututbytesprogram var smittskyddsaspekten. Spridning av hepatit och hiv skulle begränsas genom att sprutnarkomaner kunde erbjudas byta använda nålar och kanyler mot nya.
För att få tillstånd sattes en rad villkor för verksamheten, och ett grundkrav var att kommuner som berördes skulle säga ja till ansökan. Bara ett fåtal landsting har sökt och fått tillstånd.
– I Malmö och Lund var alla politiska partier positiva till sprutbytesprogram. Man såg det både som en smittskyddsverksamhet och som ett sätt att nå missbrukare med information, säger professor Fred Nyberg, koordinator för U-fold, Uppsala universitets forum för forskning om läkemedels- och drogberoende.
Senare fick även Kalmar läns landsting tillstånd för sprutbyten, och 2012 även Stockholms läns landsting.
– Sprutbytesprogrammen innebar att personer som annars inte skulle ha kommit till vården kunde nås. Information om behandlingsprogram, och för kvinnliga missbrukare även gyn-undersökningar, ingår i det som mottagningarna erbjudit.