Vägen är kurvig som en korkskruv och smal som en åsnestig. Jag varningstutar inför varje blind krök och håller ett hårt, handsvettigt tag om ratten. Inte förrän nu förstår jag vad hårnålskurvor är. Framför mig ser jag en metaforisk slinga av hår som snurrar kring en nål. Spagetti som rullas på en gaffel. Eller för att vara helt tydlig: vår lilla bil som tappert balanserar på kanten till ett stup.
Kreta är ett av svenskarnas absoluta favoritresmål, och det är inte svårt att förstå varför. Det turkosblå vattnet håller behaglig badtemperatur långt in på hösten, och för den som tröttnar på stranden finns en hel del annat att utforska på Greklands största ö. Här finns ruinerna av Knossos, en gång den minoiska kulturens högborg. Här finns katedraler och moskéer, grottor och raviner. Och helt vanliga grekiska liv, parallellt med de 100 000 svenskar, och mängder av andra nationaliteter, som varje år besöker ön. Det är ändå inte förrän någonstans på den klängande bergsvägen, ungefär när de bromsande hjulen halkar lite i rullgruset och det hisnar i magen, som Kreta får mitt fulla godkännande. Det hisnar i magen. Det är en bra grej.
Vi har lämnat Chania stad bakom oss och flytt med hyrbilen, västerut, förbi en långdragen förort av turistbyar som lunkar på i semestertakt. Där kylskåpsmagnet-Kreta slutar tar Clas Ohlson-Kreta vid. Souvenirbutikerna blir färre, kastrullaffärerna fler. Olivlundarna tätare och getterna djärvare. Helst står de mitt i vägen, som om de ägde den, och stirrar stint på oss när vi ber om lov att passera. Kartan har vi redan vikt åt fel håll några gånger, och den hotar att brista i mitten. Här och där över hela västra Kreta har vi varit och duttat med kulspetspennan, märkt ut stränder och fina platser i Chaniaregionen, med hjälp av folk vi träffat i stan. Någon tyckte vi skulle följa nordkusten så långt västerut vi kunde komma, så det gör vi, tills den sticker av i en smal landtunga rakt norrut. Där blir vi stående på en höjd och tittar ut över Falassarna. Den långa sandstranden ser visserligen inbjudande ut, men vi fortsätter köra, förbi utgrävningarna av den antika bosättningen, tills vägen tar slut. Snart står vi badklara i en skyddad vik, där blyertsgrå klippor handlöst kastar sig ner i ett kristallklart hav. Vi flyter omkring på rygg och se hur stenformationerna krumbuktar sig mot en allt klarare himmel.
Hon svarar lite trögt i uppförsbacke, kära Bettan. Någonstans längs vägen var det naturligt att hon fick ett namn, vår silverfärgade, lätt bucklade Hyundai. I byn Sfinári får hon stå och vila en stund under ett pinjeträd, medan vi äter grekisk sallad och tar en iskaffe på restaurangterrassen. Ingen annan gäst syns till, ingen annan bil passerar, och ägarinnan som sitter vid bordet intill kan lugnt ägna en timme åt att lägga en grundlig makeup. När vi fortsätter söderut rör sig kvällsljuset i allt märkligare mönster över vattnet och när vi når västkustens sydligaste spets är det nästan mörkt. Stranden är tom, parasollerna ödsligt ensamma, i spikraka trupper strikt sorterade efter färg. På morgonen är Elafonissi en helt annan värld. De färgglada parasollerna står i lika fast givakt nu när ljuset återvänt, men de är inte längre ensamma. In väller folket, med badringar och solkräm. Ungar med spadar och föräldrar med kisande ögon och lite vägande steg. Som om de inte orkar gå längre, som om det får räcka nu med spring. Men stranden är vänlig och långgrund, ren och fin. Skyltar upplyser oss om att ena halvan av stranden sköts av Onahorions kommun, den andra av Paleochóra. Det verkar vara ordning och reda i Elafonissi. Men alla är inte lika imponerade.
Inte 21-årige Attila, från Rumänien, som hyr ut solstolar för Onahorions räkning. Han är fräknig och solblond under den kamouflagefärgade kepsen och verkar tvärsäker på det mesta. Händerna håller stadigt i en blå pärm medan orden flödar ur honom utan stopp; om jobbet, om greker, om skräp på stranden och hur mycket han längtar härifrån.
- Jag vill aldrig åka hit igen, inte ens som turist. Jag var trött på det här jobbet efter tre dagar, och nu har jag varit här i tre månader. Det är bara för pengarna jag gör det. Jag är så trött på greker. De är precis som rumäner. Bryr sig inte om någonting. Skitar ner och plockar aldrig upp efter sig.
Han behöver bara ett andetag för att hinna haspla ur sig det han har på hjärtat, och låter ändå vare sig bitter eller särskilt arg. Bara glad i att prata, snudd på överlycklig för att någon lyssnar. Han tjänar lika mycket på att hyra ut solsängar här, som en ingenjör skulle tjäna hemma i hans hemland, det vill säga ungefär 10 000 kronor. Det är därför han är här. Inte för något annat, säger han, och jobbar vidare. Med ett brett leende och en cigg i mungipan.
När vi fått så mycket turkost vatten, vit och rosa strand och tamariskträd som vajar i vinden att vi känner oss klara med det, bryter vi upp och tittar på kartan. Paleochóra ligger längre österut på sydkusten, och har fått en dutt av kulspetspennan. Attila tipsar om en genväg dit för den som har motorcykel eller jeep. Det har inte vi. Vi har Bettan. Så vi tar den långa vägen. På slingrande vägar, längs med branta stup. Paleochóra är soldränkt och stekhett när vi anländer, och stranden är fin. Jättefin, men liksom – vanlig. Det är en helt korrekt, gul sandstrand utan egen karaktär. Det blir ett svalkande dopp, en glass i skuggan och ett snabbt avsked. Imorgon bitti ska vi vandra genom Europas längsta ravin, och nu är det hög tid att mana på Bettan inför den mödosamma klättringen mot utgångspunkten, Omalos. Byn ligger högt upp i bergen, och vägen dit kantas av skällande hundar, kulhål i skyltarna och byar med gator så smala att Bettan nästan skrapar lacken mot husen.
Morgonen är kylig och molnig på berget, men så fort vi börjat trampa utmed stigen som ska ta oss till botten av ravinen, kommer värmen obönhörligen ikapp oss. Samariaravinen sägs vara Europas längsta ravin, och den får varje år runt en kvarts miljon turister att lämna stranden för en dag. Någon där nere i den skarpa klyftan testar ekot. Någon jämrar sig över värkande knän. Någon går mot strömmen och joggar uppför, medan vi andra har fullt sjå att hålla emot tyngdlagen som drar oss ned mot en stenig avgrund, där bergsväggarna reser sig lodrätt omkring oss. Man känner sig liten i Samariaravinen. Liten, och efter några timmar ganska sliten. Eller åtminstone, ganska trött på sceneriet. En ravin är en ravin är en ravin, och vi tar tid på oss. Sju timmar för att vara exakt. Men när de 16 kilometerna ravinpromenad ligger bakom oss och det bara är två kilometer kvar till det glittrande vattnet, ett välförtjänt bad, och en lika välförtjänt iskall öl, då känns det i magen. Det är över. Det liksom hisnar till. Det är en bra grej.