Verdandi hade bildats 1882 av Karl Staaff, senare politisk ledare för Sveriges allmänna rösträttsförbund (bildat 1890), liberal partiledare och statsminister i två omgångar. Syftet med UNT var att se till att Uppsala fick en tidning som verkade för rösträtt, yttrandefrihet, frihandel och sociala reformer. En tidig vd hette Ann-Margret Holmgren, också verdandist och ledande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (bildad 1902), ofta ute på agitationsresor runt landet.
På Dagens Nyheters kultursida den 3 mars kunde man få intrycket att dessa liberala pionjärer inte ens har existerat. I en krönika föranledd av Dramatens föreställning av Hjalmar Söderbergs Gertrud, påstod Maria Schottenius att Söderberg ”verkade under en tid då även liberalerna var emot kvinnlig rösträtt” (Gertrud tillkom 1906).
Jo, Schottenius har hört talas om Karl Staaff. I en replikväxling, senast i tisdags, med Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) motiverade hon sitt påstående den 3 mars med att Staaff som statsminister 1905 lade proposition om allmän rösträtt för män. Han måste alltså ha varit mot rösträtt för kvinnor? Eller?
Den första riksdagsmotionen om kvinnlig rösträtt lades redan 1884 av liberalen Fredrik Borg. Den avslogs förstås, men medan sakfrågan under 1880- och 90-talet i praktiken var färdigdiskuterad i liberala och socialdemokratiska kretsar skärptes det konservativa motståndet. Riksdagen bestod då av två kamrar, med en solid högermajoritet i första kammaren. För att komma vidare med demokratiska reformkrav var det nödvändigt att hitta ett sätt att bryta förstakammarhögerns motstånd.
Staaff gjorde samma taktiska bedömning som de samtida socialdemokraterna. Allmän rösträtt för män med majoritetsval i enmansvalkretsar skulle ge liberaler och socialdemokrater (vänstern i tidens terminologi) en så stark ställning att man i nästa steg också kunde genomföra den kvinnliga rösträtten. Staaffs proposition bifölls i andra kammaren, men föll i första, regeringen avgick och högerledaren Arvid Lindman bildade regering.
Lindman såg inget annat alternativ än att lägga fram en egen rösträttsproposition, nu med proportionella val till andra kammaren vilket skulle bevara ett starkt högerinflytande. Kvinnlig rösträtt infördes under Staaffs efterträdare som liberal partiledare, Uppsalaprofessorn Nils Edén, i koalition med Socialdemokraterna 1919. Anser Schottenius att Edén har funnits?
Man kan tycka att Staaff, liksom Hjalmar Branting, valde fel taktik 1905. Men det upphäver inte det historiska sammanhanget och betyder inte att någon av dem var mot kvinnlig rösträtt. Schottenius borde kunna släppa prestigen och erkänna att det hon skrev den 3 mars helt enkelt var osant.