Hizbollah måste avväpnas nu
Hizbollah bollar med Libanon. Regeringen kämpar för sin existens genom att ge order till sin armé. Men hur motiverad är den? Dels består den till stor del av shiamuslimer, av vilka många säkert känner lojalitet med Hizbollah. Men även ÖB Michel Suleiman har svårt att välja fot. Han vill ju hålla sig "neutral", eftersom han kandiderar till presidentposten. Hur går detta ihop? Inte alls!
Hizbollah bildades ur Amalrörelsen 1982, som en reaktion på Israels intåg i Libanon under inbördeskriget. 1982 var året då falangisterna med Israels goda minne massakrerade palestinska flyktingar i lägren Sabra och Shatila i Beirut.
Hizbollah anser sig sedan dess vara en nödvändig motståndsrörelse mot Israel. Därför har man vägrat lämna ifrån sig vapnen när FN har krävt att all milis i Libanon ska avväpnas. Men en underminerad regering med en svajig armé kan ju inte desarmera en gerilla som till och med visat sig kunna svara upp mot den israeliska armén.
Mycket hänger på att Hizbollahs militanta gren sågas av. 2006 lyckades Hizbollah provocera fram ett krig med Israel; de noggranna förberedelserna visar klart att de visste att Israel skulle hämnas. Sedan kunde man säga att Israel började.
De senaste veckorna har Hizbollah visat att man även är beredd att ta till vapen mot egna landsmän. Allt förtroende som växte fram efter kriget 2006 torde därför vara borta, inte minst bland Beirutbor. Argumenten för att behålla vapnen har definitivt fallit.
Den Iranstödda Hizbollahmilisens ständiga krigsberedskap har kraftigt ökat spänningen i södra Libanon och norra Israel. Israel provoceras av Hizbollahs blotta närvaro.
En av nycklarna till Mellanösterns alla låsningar är alltså ett avväpnat Hizbollah. Om ingen kan göra det med våld måste någon försöka med diplomati. En part som kan ha chans att lyckas är Syrien. Och eftersom Israel har mycket att vinna är det inte otroligt att en eftergift i form av exempelvis Golanhöjderna skulle hjälpa Hizbollavännen Syrien att fatta beslut. Syrien önskar knappast ännu ett inbördeskrig i det sargade land som man alltjämt ser som en del av det egna territoriet.
Maria Ripenberg
Ledarskribent
Så jobbar vi med nyheter