Hjälp! En gäst!

Jag har bott i här i knappt ett år, men aldrig har jag hört ringklockan ljuda och det hela kändes otroligt märkligt. Har jag inga vänner? hann jag tänka. Är det aldrig någon som har kommit och hälsat på, visst har det varit en viss trafik av vänner och bekanta? Det tog ett tag innan jag kom på det; att alla som varit och hälsat på självklart har ringt precis innan, antingen för att be om portkoden eller bara för att säga "jag blir fem minuter sen". Folk kommer inte oanmälda längre. Man är beredd när man får besök.

Fram till nu, då. Jag började svettas där i tv-soffan, och tv:n som jag hade på hög volym hade jag stängt av i samma sekund som det ringde på dörren i en ren rädselspasm. Ljudet måste ha hörts ut i trappuppgången och det tvära avbrottet av Äntligen hemmas signaturmelodi hade redan avslöjat mig - det var uppenbart att jag var hemma. Men jag satt som fastfrusen. Ringer man oanmäld på någons dörr efter klockan sex på kvällen är man antingen från radiotjänst, en styrelseordförande som undrar varför jag uteblivit från gårdsstädningen eller knivman.

Jag reste mig långsamt upp. Jag gick på de brädor som jag vet knarrar något mindre än de andra och tassade försiktigt ut i hallen. När jag lade örat mot dörren hörde jag en tung andning utanför och jag ångrade bittert att jag inte installerat ett titthål ut i hallen. Eller en säkerhetskedja. Och att jag inte har ett basebollträ hängande bredvid dörren.
Det är bara en granne som vill låna en kopp socker, tänkte jag, skärp dig nu. Vrid om låset. Öppna dörren. Bete dig som folk, herregud.

Det blev inget folk av mig. Jag stod i hallen i säkert tio minuter innan jag vågade tro att den där personen med den tunga andningen på andra sidan dörren hade gått därifrån. Då satte jag mig i soffan igen men tittade klart på programmet med mycket låg ljudnivå och skämdes. Jag skämdes som en hund. Jag ska gå på nästa gårdstädning, jag ska ta ledigt från jobbet om det krävs. Och nu funderar jag på att ordna något sorts skafferi med ett basutbud av torrvaror på en hylla i trappuppgången om Bibi tvärsöver skulle få för sig att baka sockerkaka när jourbutiken har stängt.

Vad gör tekniken med oss? Är jag så handikappad som jag tror? Jag tror ja. Jag kan bara umgås om jag har blivit förberedd genom ett mobilsamtal, jag kan knappt stava för hand längre, jag måste skriva i word med ett välutvecklat stavningskontrollsprogram. Jag känner knappt igen min handstil, om ett ord inte är skrivet i times new roman förstår jag inte vad det står. Jag kan inga telefonnummer utantill. Allt finns lagrat på sim-kortet och om det får för sig att klappa ihop är jag körd, då har jag inga vänner mer. Jag skojar inte, om jag blev kidnappad, avstrippad och lämnad naken på någon motorväg i amerikanska öknen med några ören till en telefonkiosk skulle jag inte ens kunna ringa mamma.

Och häromdagen när jag åt middag med några vänner dog samtalet gång på gång eftersom allt vi filosoferade över och diskuterade snabbt kunde googlas och wikipedias på nätet via mobilen. "Hur uppfanns tidsräkningssystemet, varför har vi sekunder, varför är 60 minuter per timme bättre än hundra?" Vi kunde ha funderat och gottat oss i evigheter om inte en av oss tog upp mobilen och sa "Därför". Det var inte mycket att tillägga då.

Det får bli sex veckor i stugan i sommar. Jag ska gå på dass och mjölka korna och skriva för hand.