Under många år kretsade Jouanita Törnströms tankar kring hur hon skulle kunna dö. Hon vankade på kyrkogården på nätterna, hon gick där på dagarna och valde ut en gravsten som hon tyckte om. Hennes sten skulle vara likadan, lika svart men utan årtal. Där skulle bara stå: Äntligen fri! Hon har flera allvarliga självmordsförsök bakom sig och varit inlagd för psykiatrisk vård fler gånger. Ibland på tvång, ibland frivilligt. En gång hoppade hon från andra våningen, överlevde men fick allvarliga skador i ben och rygg som krävde en operation.
– Nu har jag bestämt att jag ska leva tills jag blir 100 år, säger Jouanita Törnström som fört en lång och envis kamp mot sig själv och sina destruktiva tankar.
För tolv år sedan fick hon diagnosen borderline. Det blev en lättnad. Då insåg hon att det måste vara något mer än en svår depression som hon led av. Borderline kännetecknas av dramatiska svängningar mellan normalt känsloläge och nedstämdhet och ångest. Vredesutbrott, dramatiska utspel och impulshandlingar är vanliga liksom en ständig tomhetskänsla. Självskadebeteende och självmordsförsök är vanliga.
– Under min uppväxt fick jag alltid höra att det jag gjorde var fel och att jag var värdelös. Min erfarenhet var att allting runt mig var djäkligt dåligt och min självbild blev usel. Alla andra var bra men jag var misslyckad.
För fem år sedan intervjuade jag Jouanita. Då var hon mitt uppe i sitt långsamma tillfrisknande och gav ett försiktigt och lite trevande intryck. Hon var inte säkert på att lyckas ta sig ur sin besvärliga situation. När jag ringer på ytterdörren den här gången är det som om en annan person öppnar. Framför mig står en kvinna fylld av energi och beslutsamhet. Det sköra och tveksamma som lyste igenom förra gången vi träffades är borta. Kroppshållningen är en annan. I dag hon är gift och vid köksbordet intill sitter fyraåriga sonen, Oliver, och tittar på Blixten Mc Queen på youtube. Jouanita Törnström lever sitt drömliv i en blå, nybyggd villa i Örsundsbro. Det trodde hon inte någonsin skulle bli verklighet förra gången. Hon kände sig inte värd det och trodde inte att någon skulle vilja dela sitt liv med henne.
– Min pojkvän, Roger, som numera är min man, accepterade mig som jag var. Han ifrågasatte aldrig vad jag gjorde, eller dömde mig. Det var nytt för mig och förvånande, säger Jouanita som på den tiden alltid utgick ifrån att människor skulle lämna henne förr eller senare.
Bakom sig hade hon då flera smärtsamma förluster. Att hantera relationer och separationer är extra svårt för dem som har borderline. För att gardera sig kunde hon säga till folk att inte vara snälla emot henne, då skulle hon sakna dem mindre om de försvann ur hennes liv. Hon ville inte riskera att tycka om någon för mycket. En annan omvälvande process som hon gått igenom är att sluta med sina mediciner.
– Innan jag blev gravid, som jag över huvudtaget inte trodde skulle ske, bestämde jag mig för att sluta. Då hade jag försökt trappa ner doserna, lyckats och misslyckats, men min läkare stödde mig ändå. Det var jätteviktigt att han lät mig vara med och fatta egna beslut, säger Jouanita Törnström.
Dittills hade medicinen skalat bort hennes känslomässiga toppar och bottnar. När hon såg ett tv-program om gatubarn i Brasilien upptäckte hon att hon hade fått kontakt med sina känslor igen. Tårarna bara forsade.
Vad är det som gjort att du har lyckats återhämta dig från borderline?
– Det är flera faktorer. Min kontaktperson, Annette Kockum, har varit helt fantastisk. Utan henne hade jag aldrig överlevt. Hon har verkligen gått utanför ramarna. Henne kunde jag ringa till och hon tog sig alltid tid att lyssna även om hon var på jobbet. Medicinerna har varit viktiga under en period liksom terapierna, säger hon och lutar sig tillbaka i stolen.
DBT (dialektiskt beteendeterapi), har hjälpt henne hitta sätt att tackla svåra situationer och känslor. Det är en metod som anses fungera för borderline-problematik. Hon vet att det är bättre att göra något konkret och distrahera sig än att sitta passiv och fastna i sina tankar. Dessutom har hon fått KBT- terapi (kognitiv beteendeterapi) vid senare tillfälle. Då fick hon träna på att ta fram guldkornen i sitt liv. Till en början var det helt omöjligt att ens hitta något positivt.
– Men viktigast av allt har nog min egen vilja varit. Man måste vara agent i sitt eget liv. Numera är jag övertygad om att man aldrig får sluta kämpa och ge upp, då fastnar man i helvetet, säger Jouanita som nyligen startat sitt eget företag.
Sedan sist har hon hunnit arbeta som sjuksköterska inom vården men mest av allt har hon rest runt i landet och hållit föreläsningar och kurser om att det går att återhämta sig ifrån psykisk sjukdom om förutsättningarna är de rätta.
Förra gången vi sågs, var vi i hennes lägenhet i Sala backe. Där var fönsterbrädan fylld av små änglar. De var skyddsänglar med en peppande innebörd för henne. Men nu är de utbytta mot lådor med jord och frön. Gullbär och riddarsporre gror och spirar i fönsterbrädorna. Från att ha hatat sig själv är Jouanita Törnström numera en jordnära person som tagit tillbaka kommandot över sitt liv och trivs utmärkt med att vara den som bestämmer. Tankar på döden har hon sällan.
FOTNOT: I morgon ska du bestiga Mount Everest är namnet på seminariedagen på måndag 23 april kl 18.30. Arrangörer är Föreningen Balans och Vuxenskolan i Uppsala. Tidigare på dagen hålls samma seminarium för vårdpersonal.