Eva Turup hade inte tänkt bli sjuksköterska, hon ville bli polis. När hon ändå väl utbildade sig till sköterska på Kevinge vårdskola i Danderyd, tänkte hon inte arbeta med barn. Hon ville inte vara den elaka människan som sticker nålar i deras små kroppar. Men ledningen för Karolinska sjukhuset i Stockholm ville annorlunda och placerade henne på barncanceravdelningen.
– Det var 1977 och jag hade tänkt stanna tre till sex månader. Det tyckte jag var en bra tid att vara på samma ställe innan jag bestämde mig för vad jag skulle jobba med. Jag stannade kvar där till i mitten av nittiotalet i olika positioner.
Då fick de cancersjuka barnen ligga på Karolinskas kirurgavdelning. Eva Turup arbetade med sköterskan Margareta af Sandeberg och tillsammans med två läkare började de bygga upp en egen avdelning för dessa barn.
– Det behövdes. På den tiden dog fler barn i cancer än vad det gör i dag. Det var en speciell typ av vård, man hade en längre kontakt med patienterna, man lärde känna dem och deras föräldrar. Vi kunde göra dem friska och gick inte det kunde vi ge dem en bra sista tid. De cancersjuka barnen behövde mer och mer tid men det var svårt att ge dem det på kirurgen när vi samtidigt skulle ta hand om patienter med brutna ben och armar, säger Eva Turup.
Under perioden på Karolinska var hon med och bildade den första barncancerföreningen som sedan blev Barncancerfonden 1982. I mitten av nittiotalet gjorde hon en avstickare till Oslo. En god vän och chef på Akademiska sjukhusets barncancermottagning lockade hem henne till Sverige igen för att bygga upp en större barnonkologisk mottagning i Uppsala.
Förra året tilldelades hon, Margareta af Sandeberg och två läkare Olle Björk-stipendiet för berömliga insatser i arbetet för barn med cancer. Något hon känner sig särskilt stolt över eftersom det var både sjuksköterskor och läkare tillsammans som fick priset.
– Hade bara vi sköterskor fått det hade det inte varit lika fint. Läkarna är lite mer värda, det är den hierarkiska ordningen, den bara är och det kändes extra bra när vi fick priset tillsammans.
Vi träffas på andra våningen i Akademiska barnsjukhuset, på barnonkologen. I väntrummet finns hyllor med böcker. Barnböcker med titlar som Vova får cytostatika och När Annas syster blev sjuk. Scener från författaren och illustratören Sven Nordqvists detaljrika sagomiljöer finns uppbyggda med färgglada träkonstruktioner. Pettsons mucklor kikar ut här och var längs väggarna.
Eva Turup sätter sig snällt vid den lilla rutschkanan i lekhörnan för fotografering och tittar ömsom åt höger, ömsom åt vänster, för bildens skull. På väg därifrån hejar hon glatt på ett barn och nämner hen vid namn, barnet sitter i väntrummet med sin mamma. Eva Turup växlar några ord med dem innan vi går vidare in i ett litet rum för att prata ostört.
Sedan 2002 arbetar Eva Turup även som konsultsjuksköterska. Hon åker ut till skolor och förskolor för att prata med kompisar och lärare till barn som fått cancerdiagnos. Det handlar om att det är viktigt för det sjuka barnet att livet pågår som vanligt, så långt det nu går. När jag frågar varför svarar Eva Turup snabbt:
– Det friska är så oerhört viktigt. Det är framtiden.
Som barn var hon blyg, väldigt blyg, hon sade inte mycket, berättar hon. Kanske svårt att tro när man träffar henne men inte helt och hållet otroligt, hon är en mycket inkännande person, iakttagande. I dag är hon bra på att säga vad hon tycker och det direkt till den person det handlar om. Barnet i centrum är hennes ledord och det är barnen som fått henne att stanna kvar i yrket, de litar på henne.
– Barn är inte lika sjuka som sjuka vuxna, barn lever så mycket de kan och har inte vuxnas förutfattade meningar om hur man ska vara när man är sjuk. Barn förstår precis vad det handlar om, men de lever i nuet och är väldigt raka i kommunikationen.
Eva Turup åker ut till skolorna även när barnet fått ett dödsbesked. Hon berättar för det sjuka barnets kompisar att cancern tagit överhand, att det inte finns mer att göra, kompisen kommer att dö.
– Då blir det oftast väldigt tyst. Det är ovanligt att föräldrarna är med under dessa besök men är de det blir det ännu tystare, en ännu längre stund.
Då kommer också frågorna kring vad människor som befinner sig runt familjen kan göra. Även där har Eva Turup snabba, erfarna svar:
– Gör något. Fråga inte vad du ska hjälpa till med. Säg inte ”Säg till om jag kan göra nåt”, gör nåt i stället. Laga matlådor, klipp gräsmattan, ta hand om syskonen, agera. Vet man inte vad man ska säga kan man säga just det: Jag vet inte vad jag ska säga.
Eva Turup har växt upp som ensambarn i Sollentuna men hon har en bonussyster i en god vän. Nu bor hon i Vasastan i Stockholm och pendlar med bil till arbetet i Uppsala, ibland också till Västerås, Enköping, ja över hela Mellansverige. Hon gillar att köra och lyssnar gärna på ljudböcker under tiden.
Men all denna sorg, hur klarar en människa att härbärgera allt, de sjuka barnen, de sörjande föräldrarna, klasskompisar som undrar?
– Jag har en väldigt bra av-och-på-knapp. När jag passerar Märsta på väg till jobbet slår jag på den. När jag åker hem slår jag av den, också ungefär i höjd med Märsta. När jag är ledig är jag ledig.
Hon har lärt sig att leva här och nu. Eva Turup väntar inte med att företa sig saker och ting. Även hon har drabbats av personliga sorger och har just nu flera vänner som insjuknat i cancer och en vän som nyligen har dött i alldeles för tidig ålder.
– Jag brukar påpeka att jag kan tycka synd om mig själv jag också. Jag har svårt med människor i intervjuer som har blivit ... på något sätt ... finare, som inte ser sina egna bekymmer och alltid tänker att det finns de som har det värre.
Eva Turup har alltid levt singel, av eget val och nu, hon fyllde 60 i augusti, tycker hon att det skulle vara väldigt besvärligt att anpassa sig till en partner. Hon gillar att resa, gärna tillsammans med en god vän men också ensam. Senast gick resan till Smögen och i våras var hon på träningsresa till Mallorca. I november väntar Dubai.
– Det är verkligen en lyxresa. Men jag vill åka dit för jag tror det är ett väldigt knäppt ställe. Ingen ville åka med mig, men då tog jag en träningsresa och den vill jag göra ensam, det är verkligen vila för mig, tänka på ingenting och styrketräning. Jag kan inte gå på gymnastikpass för då går jag alltid åt fel håll och börjar skratta.
Hur många barn och föräldrar hon följt genom åren har Eva Turup ingen aning om, men det är åtskilliga. Det hon kommer att jobba med närmast är RCC, Regionalt cancercentrum som bland annat arbetar för en jämlik och god vård till alla patienter oavsett bostadsort, kön och socioekonomisk ställning samt med seneffektmottagning. Fler och fler barn överlever sin cancer men fler och fler får också sena biverkningar, kognitiva bekymmer som svårigheter med inlärning och koncentration och trötthet efter att de blivit friska. Framförallt gäller det barn med hjärntumörer, bland annat på grund av att strålningsbehandlingen görs mot huvudet. Det är ingen som riktigt tar hand om dessa patienter, menar Turup. När de unga ska flyttas över till vuxenvården får de komma på ett läkarbesök och de får ett papper på vilken behandling de fått och om de till exempel behöver kolla hjärtat eller njurarna vart femte år. Men patienter flyttar, de bor inte kvar i Uppsala för all evighet, om de bor i Sälen, eller Korpilombolo var ska de då göra sina kontroller?
– Det här arbetet är väldigt spännande, på något sätt måste vi få folk att fatta att vi behöver jobba med det här. Hur ska vi göra i vår region, vem ska betala? Vi ger de här barnen behandling och de överlever, men vi måste ta hand om de skador vi orsakar med cytostatikabehandlingen.
Eva Turup drömmer om ett fortsatt friskt liv, att hon får fortsätta med sin nyfunna hobby: att gjuta i betong och kanske blir det någon form av dokumentation över yrkeslivet så småningom. Kanske om historiken kring konsultsjuksköterskor, det finns runt femton stycken i Sverige i dag, förmodligen ihop med Margareta af Sandeberg.
– Det är väldigt roligt att jobba med det här. Jag tycker fortfarande att det är kul att gå till jobbet. Man kan skratta här. Många som kommer utifrån till en barnonkologisk avdelning tror att det är ganska dystert men det är inte det. Jag tror att det är det som gör att jag blir kvar.