Hemma i lägenheten i Luthagen växlar Moa Gärdenfors och hennes sambo K-J flitigt mellan teckenspråk och talat språk.
– Det här är ett tvåspråkigt hem. K-J är också hörselskadad, men vi vill båda prata för att träna. Jag vill fortsätta att utveckla mitt tal och går regelbundet hos logoped, berättar Moa Gärdenfors.
Hon var åtta månader gammal när hennes föräldrar förstod att allt inte stod rätt till. Hon slutade jollra och reagerade inte på ljud. När de kollade upp hennes hörsel visade det sig att hon var döv på båda öronen. Det första föräldrarna gjorde när de fick beskedet var att se till att lära sig teckenspråk så att de skulle kunna lära Moa att kommunicera. Snart blev också frågan om cochleaimplantat, eller CI-inplantat som det oftast kallas, aktuell.
De första operationerna i Sverige hade gjorts i mitten av 1980-talet och 1991, samma år som Moa Gärdenfors föddes, fick ett svenskt barn för första gången CI. Nu var frågan om också Moa skulle opereras.
– Det var ett väldigt svårt beslut för mina föräldrar. Det var nästan inga barn som hade fått CI och det fanns ingen forskning som visade vad det skulle kunna innebära för mig. Men de bestämde sig för att ge mig den här möjligheten, och var det så att jag senare själv ville ta bort processorn så kunde jag göra det, förklarar hon.
Hon var tre år när hon till slut opererades och minns varken något från tiden då hon inte hörde någonting eller från tiden kring operationen. Däremot minns hon de många återbesöken efter operationen, som i hennes fall skedde i elfte timmen med tanke på hennes ålder. I dag CI-opereras barn innan de fyller ett år, och efter fyra års ålder bedömer experterna inte att chanserna är särskilt goda att barnen ska kunna få någon större nytta av operationen.
– Det finns en kritisk period mellan ett och fyra år då barn slukar allt de hör och har möjlighet att lära sig nya språk helt anmärkningsfritt. Ju längre man väntar med en operation desto svårare blir det att ta till sig språket, säger Moa Gärdenfors, vars föräldrar och syskon efter operationen fortsatte med teckenspråk samtidigt som de började prata vanligt med henne.
Ännu i dag brukar de stödteckna när de pratar med henne och hon betraktar helt klart teckenspråk som sitt förstaspråk – det språk som hon behärskar fullt ut utan att behöva anstränga sig.
Moa Gärdenfors konstaterar att hon inte har så många vänner som inte kan teckenspråk. Hela sin skoltid gick hon på specialskolor, först i Stockholm och sedan i Örebro, och de i bekantskapskretsen som inte själva har varit hörselskadade eller döva har ändå velat lära sig teckenspråk.
– Så på det sättet har jag ju nästan alltid kunnat prata teckenspråk. Men det har varit skönt att slippa anstränga sig när det är mycket ljud i bakgrunden, säger hon.
För i vissa miljöer får hon jobbigt när hon ska lyssna på andra. Hon är opererad på höger öra och har alltid varit helt döv på det vänstra. Hon kan inte lokalisera varifrån ett ljud kommer och sitter hon i en bullrig miljö har hon svårt att särskilja ljudet från ett samtal med bakgrundsljudet. Men hon är glad över att hon klarar av att prata i telefon utan problem, mycket tack vare en sladd som hon kan koppla mellan telefonen och sin hörapparat.
De barn som föds i dag och som opereras redan från fem månaders ålder går ofta i vanliga skolor i stället för i specialskolor för döva och hörselskadade.
– Det är bra om det visar sig att de hör lika bra som de andra barnen och kan hänga med i allt. Men är det så att de inte gör det finns det ju risk att de kan känna sig lite utanför, säger Moa Gärdenfors som råder föräldrar till barn som CI-opereras att lära sig teckenspråk och se till att barnen blir tvåspråkiga.
– Det underlättar väldigt mycket för barnet eftersom ett dövt barn med CI inte kan uppfatta allt talat språk och riskerar att missa saker, menar hon.
Det är tydligt att hon brinner för ämnet och hon har efter avslutad naturvetenskapligt program på gymnasiet för några år sedan satsat hårt på att plugga just språk. Hon har läst svenska och engelska vid Uppsala universitet, teckenspråk på Stockholms universitet och under ett år bodde hon i Kalifornien, USA, där hon pluggade engelska och amerikanskt teckenspråk. Just nu har hon dessutom ett vikariat som reporter på Dövas Tidning där hon bevakar ämnet. Hennes mål är att ta examen så att hon kan forska om tvåspråkighet.
– Det var något jag kom på att jag ville göra när jag gick på gymnasiet. Jag har alltid varit språkintresserad och jag tycker att det behövs mer forskning om dövas och hörselskadades tvåspråkighet, säger hon.
Det har nu gått 20 år sedan operationen. Hon är väldigt tacksam mot sina föräldrar över att de gav henne chansen att få ett CI-implantat. Hon tycker att det var jättebra beslut både att ge henne möjligheten att kunna höra och prata och att fortsatte att prata teckenspråk med henne.
De främsta forskarna bakom cocheaimplantatet: Graeme Clark, Ingeborg Hochmair och Blake Wilson, har ibland nämnts i förhandsdiskussionerna till Nobelpriset i medicin.
– Jag tycker absolut att de ska få det. Det är en otrolig uppfinning, att kunna återskapa ett sinne, säger Moa Gärdenfors.