Hon jobbar för ett nytt och bättre Haiti
Det tog flera dagar innan Nadia Constant tog in att hennes hemland Haiti drabbats av en ofattbar katastrof. Hon levde i förnekelse: delad mellan känslan av att själv haft tur, och samtidigt tyngd av medkänsla och sorg.
Foto: Rolf Hamilton
Nadia Constant är född i Port-au-Prince, där hon bodde med sin ensamstående mamma och storebror. Hennes morbröder betydde mycket, och gör det än i dag.
- Jag fick en konservativ uppfostran, gick i skolan och lekte med mina vänner.
1989, när hon var elva år, förändrades livet. Hennes mamma anklagades på falska grunder för konspiration mot regeringen.
- Det var en hemsk situation. Mamma riskerade att åtalas av politiska skäl. Hon klarade sig för att det snart stod klart att vittnena talade osanning. Men vi kunde inte stanna, utan flyttade till USA. Mamma ville ge oss ett bättre liv. Jag minns hur ledsen jag var över att lämna mina kompisar.
Som tonåring drömde hon om att bli filmstjärna. Hon gjorde några småjobb i branschen och arbetade som fotomodell.
- Mamma tyckte inte om det. Hon tyckte jag skulle använda min hjärna i stället.
Nadia Constant lydde mamma, gick Business School i New York och tog en bachelor of business management. Men hon blev inte amerikansk medborgare.
- Jag ville inte förlora mitt haitiska pass, en symbol för min identitet.
Känslan och engagemanget för hemlandet blev starkare med åren. Hon engagerade sig i nätverk, och följde situtionen i landet via datorn.
- Det viktigaste för mig var - och är - att ge Haitis barn möjlighet till utbildning. Jag började planera att samla in pengar till en skola. Morbror Joubert lovade att bygga den om jag bidrog med material.
I oktober 2009 träffade hon genom gemensamma vänner Uppsalamäklaren Staffan Dufbäck, som var på jobb-kick off i New York.
- Hon berättade om skolprojektet, och jag blev intresserad. Men om jag skulle bidra ville jag först åka dit och kolla läget, säger Staffan Dufbäck, som blev gripen när han kom till Haiti i november samma år, och med egna ögon såg människornas idérikedom och entreprenörsanda.
- Folk försöker göra vad de kan av varje ny dag. De kämpar på, och ger aldrig upp. Det tog mig så, säger Staffan Dufbäck, som bodde på det numera raserade lyxhotellet Montana i Port-au-Prince.
Nadia Constant och Staffan Dufbäck planerade att återvända nu i januari, men
sköt upp resan för att samla in mer pengar.
- Vi skulle ha bott på Montana. Hade vi åkt hade vi inte suttit här i dag, säger Nadja Constant, som satt uppkopplad på en haitisk sajt hemma i New York när beskedet om jordbävningen kom.
Det tog flera dagar innan hon orkade ta in vad som hänt.
- Jag kände mig stum, och har fortfarande inte sorterat upp mina tankar.
Nästan två veckor senare sitter hon i Staffan Dufbäcks vardagsrum på Wallingatan. Jordbävningen har gjort henne ännu mer fokuserad på att hjälpa haitierna. Morbröderna är engagerade i hjälparbetet.
- Morbror Nixon, som är kyrkligt engagerad, hjälper amerikanska armén att distribuera mat med sin pick up. Min händiga morbror Joubert hjälper folk att få tak över huvudet.
Jag frågar henne om något gott kan komma ur katastrofen.
- Att världens ögon just nu är riktade mot Haiti är positivt. Vi behöver vänner över hela världen för att kunna ta oss ur det här. Förhoppningsvis kan vi vända blad och skriva nya historier - om ett annat, bättre Haiti.
Så jobbar vi med nyheter