Hon klarade kampen mot anorexi

"Nej, jag är inte rädd att gå upp i vikt längre, nu vet jag att vikten inte kommer att skena i väg uppåt om jag äter. Den vetskapen gör mig trygg. Innan jag började på ätstörningsenheten i november förra året – dit man går varje dag – hade jag provat andra terapier men de lyckades inte. För mig räckte det inte att gå och prata med någon två gånger i veckan, det var för lite.

Det finns ju många myter om anorexi. En av dem är att det är det inte går att ta sig ur. Men tamefan, jag vet att det går att bli frisk igen. Det allra viktigaste är att man verkligen bestämt sig för att ta sig ur sjukdomen. När jag kom in på Ätstörningsenheten ville jag bli frisk, men jag inser nu att jag inte ville gå upp i vikt till en början. Anorexi var min identitet. Det var jag. Men det kom att ändra sig.

Vad är det värsta som kan hända om jag äter? Så tänkte jag många gånger för att klara av att äta. Efter att ha provat fyra mål varje dag märkte jag att ätandet inte gav så stor dos ångest som jag hade trott.

Under behandlingen fick vi lära oss att äta frukost, lunch, mellanmål och middag varje dag. Och trots att jag åt alla fyra måltiderna plus två näringsdrycker så märkte jag att jag inte gick upp i vikt varje vecka. Och då levde jag väldigt stillastittande, fick ju inte träna, inte ens ta trapporna upp till avdelningen. Att kroppen började sköta sig själv kom som ett slag i ansiktet. 

Nu känner jag mig som pånyttfödd. Nu vill jag hänga med vänner, jag vill gå ut och fika, äta på restaurang, njuta av livet, gå på after work, allt det där som jag avstod ifrån förut. Hela min fritid gick ju ut på att träna.

Jag mår toppen och orkar göra det jag vill göra. Av det blir jag glad och då blir livet värdigt. Det var det inte när jag satt styrdes av matfixering, kontrollbehov och alla tankar om vad som var rätt eller fel.

I mitten av april nådde jag min normalvikt och blev friskförklarad. Vilken befrielse! Det var som att jag tagit studenten en gång till.

Jag har börjat dansa zumba men det gör jag bara för att det är så skojigt, inte för att jag tvångsmässigt måste träna. Om jag vill ta en promenad men det känns lite motigt, stannar jag hemma i stället. Det är bra för mig att vara lat. Mycket av tillfrisknandet handlar om att jobba med tankarna. Och jag har jobbat väldigt mycket med mig själv. Nu vet jag hur jag ska lösa svåra situationer. Visst finns den sjuka parasiten kvar inom mig men jag lyssnar inte på vad den säger. Under de fyra åren som jag varit sjuk är det som om jag pausat från livet. Nu har jag tryckt på play igen."