– Det var jättejobbigt efter olyckan när folk ville visa mig foton för att få mig att minnas. Men bilderna sa mig ingenting. Det var som att titta på ett vitt A4-papper med en stor svart prick i mitten och någon sa: Den gången hade vi ju så rolig! säger Erika Jansson.
Men hennes minne kom inte tillbaka vare sig av foton eller på annat vis. Hon har fortfarande inga minnen som är äldre än från år 2013 då ridolyckan skedde. Första tiden fanns det hopp om att minnet skulle komma tillbaka men nu vet hon och har accepterat att det inte gör det. Det är som om hon aldrig varit yngre än 25 år.
Hon har fått veta att hon är uppväxt i Bälinge och har bott där under sin barndom.
– Och så har jag tydligen hängt i Östhammar några år i tonåren, då bodde jag visst där, säger hon och skrattar till.
Vi sitter hemma hos Erika i villan i Ramstalund. Fotografen får dela stol med katten, Eskil, som är en devon rex med lockig päls, medan franska bulldoggen, Birk, håller till under bordet. Djur är viktiga för henne och överst på listan står hennes häst, Liam. Det var hon och han som var med om olyckan.
– Liam har betytt jätte, jätte, jättemycket och varit min bästa rehabilitering. Han förstår mig utan ord. Har jag varit arg, har han aktat sig. Har jag varit glad, vet han att han kan busa med mig. Vi har accepterat varandras svagheter efter olyckan, säger hon.
Det var påsken 2013, den var kall och Erika skulle tävla och debutera på hinderhöjden 1.10 meter. Allt kändes toppen. Men under ritten kom hon och Liam för nära hinder nummer fyra och för att nå fram till nästa hinder manade Erika på honom. Han tog ett stort språng men avståndet blev för långt. Liam försökte rädda situationen men fick hinderbommen mellan sina framben. Han tappade balansen, Erika ramlade av och landade på huvudet. Sen kom Liam efter och över henne.
Hon fick tre sprickor i tre olika kotor i nacke och rygg.
Hennes stallkompis meddelande Erikas föräldrar. Själv låg hon nedsövd till och från i tre dagar på Karolinska sjukhuset. Trycket i hennes hjärna var oroväckande högt, vilket skulle kunnat leda till hjärnblödning. När hon vaknade visste hon ingenting.
– Jag bara frågade: Vad gör jag här? Och efter tio sekunder frågade jag samma sak igen. Gång på gång. Det enda jag kände var att jag hade så ont i kroppen, säger hon.
Första gången hon skulle äta på sjukhuset förstod hon inte hur besticken fungerade. Hon antog att de var till för att äta med, fast hon undrade i vilken hand hon skulle hålla dem. Allt var nytt för henne. När hennes föräldrar kom på besök kände hon inte igen dem.
– Det var som om en okänd person gick fram till sängen och sa hej, jag är din mamma. Medan en annan, som var min pappa, stod kvar i dörren och hade gråtit. Ingen jackpot direkt, det kändes helt obegripligt. Jag tyckte de var för närgångna som tog sig friheten att krama mig, säger Erika Jansson.
Samma känslor fick hon inför sin dåvarande sambo. De hade varit ihop i tre år.
– Jag kände inte igen honom och det var han som skulle sköta om mig, säger hon.
Erika var förlamad i vänster sida, hon hade dålig balans och ingen finmotorik. Hon kunde gå men vänster fot släpade och vänster sida av ansiktet hängde. Hon behövde hjälp med de mest basala vardagsuppgifterna som att gå på toaletten och klä på sig. En svår situation speciellt för två unga människor.
– Jag var 25 år och det blev inte som vi hade tänkt oss, säger hon.
Relationen sprack kort efter olyckan och Erika fick flytta hem till sitt flickrum hos föräldrarna.
– Det var inte kul. Jag kände inte igen mig i huset, det väckte inga minnen fast mina föräldrar försökte. De ville hjälpa mig och jag tyckte att de var tjatiga. Det gav mig skuldkänslor jag inte kunde bry mig och ge tillbaka. Fortfarande känner jag inte det där bandet mellan barn och föräldrar, säger Erika Jansson.
Långt efter olyckan hade hon ännu starka smärtor. Hon kunde inte sova liggandes i många timmar utan måste gå upp och sitta, eller byta ställning.
– Jag var som en ny version av mig själv. De första två åren efter olyckan kände jag mig väldigt ensam. Jag ville helst isolera mig, säger Erika.
Hon fick gå till psykolog och till sjukgymnast för att träna kroppen. Hennes kompis, Jennie Pettersson, hade känt henne länge och de pratades vid i mobilen varje dag.
– Hon var fantastiskt som ställde upp så. Periodvis var jag otroligt egoistisk. Jag visste inte hur jag skulle bete mig gentemot andra människor. Min nya sambo Tobias, har fått lära mig empati. Jag förstod inte att jag borde fråga honom hur hans dag hade varit när han kom hem från jobbet, säger hon.
Erika och Tobias Forsmarker har nyligen köpt villa och är nyförlovade. De träffades på en fest som hon inte hade tänkt gå på, men blev övertalad av sin psykolog. Det sociala umgänget var ofta jobbigt, speciellt på fester. Folk kunde roa sig på hennes bekostnad när de fick veta om minnesförlusten och säga att hon var skyldig dem pengar eller att de hade legat med varandra.
Erika är en sprudlande och uttrycksfull person. Glad och social, säger hon själv som inte kan bedöma om hennes personlighet är likadan som innan olyckan. Men hennes vänner har sagt att hon är sig lik.
Sedan ett och ett halvt år är hon färdigutbildad som teckenspråkstolk och jobbar på Valsätraskolan. Men det har varit en kämpig väg tillbaka, Erika har fått lära om nästan allt. Engelska till exempel har hon lärt sig genom att titta på filmer utan textning.
– Det som var självklart för andra var okänt för mig. Till exempel har jag fått googla på hur man har sex och jag hade ingen aning om att Michael Jackson var död. Det förklarade mina vänner för mig när jag just upptäckt låten ”Bad" och tyckte han var helt fantastiskt, säger hon.
Hon lärde sig fort.
– Svenskan fanns kvar, men jag kunde säga: Ta ett pepparkak! säger hon och passar på att sträcka fram och bjuda på fatet med kakor.
Att hon blev just teckenspråkstolk berodde på att hon hade ansökt innan olyckan och fick veta efteråt att hon kommit in. Då var hon inte peppad och ville inte gå utbildningen, men gav den en chans när hennes brorsa följde med. Utbildningen var i Stockholm och hon visste inte hur det funkade att åka buss, tunnelbana och tåg. Hon bestämde sig för att fortsätta när hon märkte att alla i klassen stod inför samma utmaning. Klasskamraterna låg på en högre nivå när det gällde allmänna kunskaper men när det kom till att lära sig teckenspråket var alla nybörjare.
I princip är ridningen det enda som Erika inte har behövt lära om. Första gången hon satt upp på Liam igen var hon rädd och fick hjälp att hålla i honom.
– Men det gick jättebra. Muskelminnet kom ihåg ridningen, jag hade ju ridit sedan jag var tre år. Och det gav mig en känsla av att jag kunde någonting. Jag kände mig hel igen, säger Erika Jansson, som åter har börjat tävla.
Ännu hoppar hon inte 1,10 meter men väl klassen under: 1 meter.
Hur ser du på framtiden?
– Jag vill återgälda allt Tobias gett mig. Och så vill jag ha tid att umgås med min familj – vi har jättebra relation numera – och så tid för Liam förstås, säger Erika Jansson.
Hon vill ha barn framöver och blir det så, hoppas hon kunna känna de band som är vanliga mellan föräldrar och barn.