Hon överlevde bussolyckan
Hanna Eriksson klev pÄ bussen i Uppsala för att Äka till jobbet pÄ Sandvik i Gimo och livet förÀndrades. Hon skadades, allvarligt. - Olyckan har gett insikter om livet jag inte vill vara utan, sÀger hon i dag.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
- Jag tycker mig komma ihÄg nÀstan varenda steg jag tog i den knarrande snön. Det var mörkt och snöade.
Hanna brukade sitta lÄngt bak, men eftersom hon var sist pÄ satte hon sig pÄ andra sÀtet bakom chauffören. Hon somnade.
Hon vaknade av att bussen krÀngde och att nÄgon skrek i krockögonblicket.
- Det var en sÄn jÀkla smÀll av krocken, sen blev det sÄ tyst.
Bussen hade kanat ned i diket pÄ andra sidan vÀgen. Hanna satt precis dÀr bussen slitits upp i sidan.
Hon minns den starka doften av gran frÄn en kvist en decimeter frÄn ansiktet. Vinterkylan utifrÄn som inte kÀndes kall. Den konstiga kÀnslan nÀr hon tittade ned och sÄg sitt ben krossat.
Hur blodet vÀrmde hÀnderna nÀr hon höll om benet. SmÀrtan pulserade och hon var fruktansvÀrt rÀdd, hon grÀt. En man som suttit lÀngre bak satte sig med henne. Hon minns inte vad de sa, men det kÀndes bra att han satt dÀr och han hjÀlpte henne att ringa Therese.
PÄ akuten gick allt sÄ snabbt. Stora lampor, mÄnga ansikten runt henne och nÄgon som pratade med henne och strök hennes kind medan klÀderna klipptes upp och fönsterglas dammsögs frÄn hennes kropp.
NÀr hon vaknade igen efter operationen fick hon trÀffa familjen. De kramades och pratade i timmar.
- Det var ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv.
Hanna hade brutit bÄda fotlederna och vÀnstra lÄrbenet. LÀkarna sa att det skulle ta tid innan hon blev bra, hon hade svÄrt att ta in det.
Redan pÄ sjukhuset var hon envis, fokuserad pÄ att steg för steg börja röra sig. Men tÄrarna kom utan förvarning, plötsliga attacker av ledsenhet.
- NÀr olyckan hÀnde var det vinter. NÀr jag kom hem efter tio dagar hade all snö smÀlt och det var vÄr. Det kÀndes lÀnge sen pÄ en gÄng, overkligt, berÀttar hon.
I början lÀt hon bli att lÀsa om olyckan.
- Det var först nÀr jag sÄg foton pÄ hur min buss sÄg ut och att jag satt precis dÀr smÀllen tog som jag förstod att det verkligen var jÀttenÀra, att jag hade en vÀldig tur.
Den jobbigaste perioden kom nÀr de fysiska skadorna börjat lÀka.
- Jag tÀnkte att jag kan gÄ och borde vara "bra", men dÄ kom det psykiska. Jag tÀnkte mycket pÄ att det var sÄ nÀra att jag dog.
Hon började fundera pÄ om hon nÄgonsin skulle kunna springa igen. Samtidigt blev hon besviken pÄ sig sjÀlv.
- Jag fick dÄligt samvete eftersom jag skulle vara glad över att jag fortfarande lever.
DÄ kom behovet att prata och en krishanterare blev till stor hjÀlp.
Nu har ett Är har gÄtt sedan den dÀr dagen. Hon tar bussen till jobbet varje morgon.
- Jag har alltid bÀlte pÄ mig och sitter ganska lÄngt bak. Fast nÄgon gÄng har jag suttit pÄ precis samma plats - bara för att jag kan se att jag kan sitta dÀr.
Hanna haltar lite. En tre decimeter lĂ„ng spik gĂ„r genom hela lĂ„rbenet och tvĂ„ skruvar sitter i ena fotleden. Ăn Ă€r vĂ€nstra benet inte bra, prognosen Ă€r att det ska bli bĂ€ttre.
- Jag kan inte springa sÀrskilt bra och jag fÄr ont om jag sitter eller ligger pÄ fel sÀtt.
Hanna har blivit allvarligare. Hon Àr mer försiktig. RÀddare. Oroligare att nÄgot ska hÀnda nÄgon nÀrstÄende.
- Det som Àr viktigt Àr att vara nÀra och att ta hand om dem som Àr nÀra mig. Man vet aldrig hur lÀnge man fÄr ha dem i sitt liv.
Hanna vet hur mycket kÀrleken betytt under Äret.
- Om det skulle ske nÄgon gÄng var det den bÀsta tiden. Jag var nykÀr och Therese hade precis flyttat in. Jag kÀnde mig sÄ lycklig just dÄ, sÀger Hanna och för första gÄngen under vÄrt samtal fylls hennes ögon med tÄrar.
- VÄrt förhÄllande stÀlldes pÄ sin spets. Det var inte nÄgon lek lÀngre. PÄ gott och ont, jag tror inte man kan komma varandra sÄ nÀra annars.
Nu ser hon fram emot att leva "normalt".
- Och kanske börja med fotbollen igen, sÄ smÄningom.
Hon har spelat fotboll sedan hon var sju Är gammal, före olyckan i Fyris damlag. Hon saknar det.
Det gÄr inte en dag utan att hon tÀnker pÄ olyckan.
- Jag Àr sÄ glad att jag överlevde och för det jag har. Jag har blivit mera medveten om hur skört livet kan vara. Samtidigt kan jag tycka att vad onödigt att allt det dÀr skulle behöva ske för att man skulle inse det.
SĂ„ jobbar vi med nyheter