Lundsberg i Värmland tvingades stänga på grund av misshandel. I måndags fick de öppna igen, men beslutet har överklagats.
Agnes Hellström blir upprörd när ord som kollektiv bestraffning och kränkning kommer på tal och tycker att både barn och vuxna fokuserar på helt fel saker, att föräldrarna borde koncentrera sig på hur deras barn mår.
–Var finns föräldraansvaret? De JO-anmäler och drar in näringslivstoppar och sina starkaste hästar från släkten. Men har de pratat med sin son som gjorde det? Han har slagit någon, bränt någon. Varför? Har han själv blivit slagen? Händelsen är en del av en struktur som ska bäras på nio barns axlar, en otrolig utsatthet, men dessa barn hamnar inte på gatan, möjligen på en annan skola, säger hon.
Vi träffas i ett kafé i Solna där hon beställer en latte. Sista veckan i augusti var helt hysterisk. På måndagen rapporterades det om händelsen på Lundsberg och på onsdagen kom hennes reportagebok, Att vara utan att synas, om Sveriges internatskolor ut. Men hon har inte fått några arga mejl, ännu. Kanske är det för tidigt.
– De allra flesta vet att det jag skriver i min senaste bok stämmer. Det är delvis min egen släkthistoria. Men jag vill ge en så nyanserad, kärleksfull och äkta bild som jag kan.
Hon tittar tyst ut genom fönstret. Hon började på SSHL 1995 för att hon själv ville, för att närma sig det liv som hennes mamma hade lämnat och sällan pratade om. Skolan bygger på grupper menar hon; skolan mot världen, externer mot interner, elevhem mot elevhem och elever mot ledningen.
– Systemet bidrar till större klyftor, ett svartvitt perspektiv och en elitistisk människosyn som påverkar hela samhället. Många från internaten är blivande chefer med mycket makt. Jag tog själv studenten som en fullfjädrad förövare, även om jag där och då tyckte att det var helt naturligt, säger Agnes Hellström.
Ett utdrag ur Agnes Hellströms bok publicerar vi här på webben. Följ länken här till höger under LÄS MER.