”Det är fyra svåra år som väntar”, säger Emily Lau, ordförande i Demokratiska Partiet i Hongkong, en av de mest högljudda kritikerna av Kommunistpartiet och en av närmare tio ledamöter som förbjudits att resa till ”fastlands-Kina”, som den övriga folkrepubliken kallas. Hon ser Peking lägga sig i allt fler detaljer i Hongkongpolitiken och tvivlar på löftet om helt fria val 2017, liksom på löftet att Hongkongborna ska få ”bevara sin livsstil” till 2047 (ett land, två system som det hette vid sammanslagningen 1997, med utrikes- och försvarspolitiken som undantag).
Hon har fog för sin pessimism då Hongkongborna är måttligt intresserade av politik – klart mindre än hälften röstade i valet i september. Och varför rösta när alla förslag om demokratiska reformer effektivt stoppas av Pekingvänliga partier på den folkvalda sidan av parlamentet, liksom av en majoritet av de 35 ledamöter som traditionellt utses av skråsystemet i Hongkong (handel, transport, finanssektor med flera)? Ett förslag måste ha majoritet på båda sidorna för att gå igenom.
Kommunistpartiet har grepp om makten i Hongkong utan att en enda lokal politiker kallar sig för kommunist. Så kommer det kanske att förbli så länge båda sidor får gehör för sina hjärtefrågor, total politisk kontroll (Peking) och total ekonomisk frihet (Hongkong).
Men att Hongkongborna verkligen älskar sin frihet (och inte bara den ekonomiska) blev partitopparna varse när man för ett år sedan (genom ett beslut av det lokala styret) införde den nationella skollagen även i Hongkong. Det betydde bland annat propagandistiska och starkt patriotiska läroböcker, vilket ledde till ett ramaskri och som mest över 100 000 demonstranter i Hongkong tidigare i år.
Beslutet fick återkallas och kanske kan det aldrig bli ett land, ett system i Kina.