Europa håller på att få en ny samhällsklass av tillfällighetsanställda som är djupt missnöjda med sin tillvaro.
Nyligen var den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing på besök i Sverige för att tala om sin bok The Precariat. I den skildrar han ett nytt Europa där den ökade mängden tillfällighetsarbeten skapat en ny, stor samhällsklass, prekariatet.
Prekariatet består av både arbetslösa och tillfällighetsarbetare. En del är migranter som lever i samhällets utkant, men de flesta är unga européer som skulle vilja leva ett ordnat liv som sina föräldrar, men som insett att de aldrig kommer att få det.
– Det är en urban, nomadiserande grupp som flyttar runt bland föräldrar och vänner eftersom de inte kan skaffa sig en egen bostad. Många har flera jobb samtidigt eftersom de inte vet om de kommer att ha något arbete nästa månad, berättade Guy Standing vid ett seminarium anordnat av FN tidigare i år.
Att leva som tillfällighetsanställd tar massor av tid och energi. De söker jobb, besöker Arbetsförmedlingen, försöker fixa en bättre bostad, de arbetar ständigt för att försöka förbättra sin situation. Men framgången blir nästan alltid kortvarig, för arbetsmarknaden erbjuder inte den trygga anställning som de vill ha.
Prekariatet har vuxit snabbt som en följd av att det europeiska näringslivet är hårt pressat av konkurrensen från låglöneländer. Eftersom det är svårt att sänka lönerna för europeiska anställda har man i stället övergått till att ha en maximalt flexibel arbetsstyrka, bestående av tillfälligt anställd arbetskraft. Hur många människor som lever så här är det ingen som vet eftersom nästan all statistik bygger på en indelning i arbetslösa och anställda.
Den känsla som framför allt präglar de många miljoner människorna i Europas prekariat är otrygghet och brist på framtidstro, menar Guy Standing. Det skapar en perfekt grogrund för politisk radikalisering åt höger, varnar han.
– Titta på de unga som demonstrerar på torgen i Grekland och Spanien. De protesterar inte bara mot nedskärningar i krisens spår, utan lika mycket mot den hopplösa tillvaron i prekariatet, säger Guy Standing.
I Sverige blir den här typen av tillfälliga anställningar allt vanligare i hela tjänstesektorn. Inom kultur och media är det mycket utbrett. I den nyutkomna boken Skitliv berättar unga människor i Sverige om hur det är att leva med tillfälliga arbeten, och aldrig komma vidare i livet.
"Någon gång under helgen, inte sällan framåt söndag kväll, får Richard veta om han ska jobba på måndag morgon. Ibland kommer beskedet mitt i natten till måndag. Beskedet kommer i form av ett elektroniskt schema som anger hur många timmar han ska jobba och vilka dagar."
Att hela tiden vara stand by, finna sig till rätta på nya arbetsplatser, och varje dag prestera sitt yttersta för att inte missa chansen till ytterligare en månads jobb, skapar en stress som sliter hårt.
"Jag gråter dagligen. Får plötsligt förlamande trötthet. Jag vet aldrig hur nästa månad ser ut och kan absolut inte bli sjuk. /:/ Allt det som på något sätt skulle vara grundpelaren i vår välfärd försakar man. Jag har aldrig haft betald semester. Jag har aldrig varit fast anställd". (Sonja)
Forskning från Umeå universitet visar tydligt att personer med tillfällig anställning har mer besvär med sin hälsa än personer som har fast anställning. Det hänger inte bara ihop med oro för om man ska ha jobb nästa månad, utan framför allt för att man hamnar i en situation där man inte kan gå vidare i livet, skaffa ett eget hyreskontrakt, köpa en bostad, bilda familj.
"Jag är på väg någon annanstans hela tiden. Det känns som om jag sitter fast. Att jag inte kan bestämma över mina dagar. Jag måste passa telefonen, för om jag missar samtalet kanske de inte ringer mig igen. Och jag gråter igen nu, för att jag är så rädd att jag ska missa min dröm. Att jobba med det jag är bra på. Att kunna bli en fotbollsmorsa som hämtar från träningen, som har en ekonomi med lite trygghet". (Sonja)