Ture, med sin karaktäristiskt krulliga mohawk-frisyr, betraktar de cirka tio hundägare som anlänt till Röbo hundhage. Klockan börjar närma sig lunch och det har blivit dags att rasta de fyrbenta. I lervällingen en bit bort brottas kompisen Marley, en jack russelterrier, med en nyanländ golden retriever.
Det råder vinter enligt kalendern, men vädret har bestämt att det snarare är som en småfuktig höstdag och norr om åkrarna tonar konturerna av Uppsala högar åter fram ur diset. I hagen får hundarna springa lösa: euforin är på topp och tungorna dinglar. En morrning undslipper en äldre hund när tumultet blir för vilt. De yngre stannar upp, tittar förvirrat på den gamla tråkmånsen och återupptar snabbt leken igen. Ann-Britt Öhman-Sporron och Marleys ägare Kajsa Wenster följer brottningsmatchen på avstånd medan vi pratar.
– Många gånger lägger man sig i för mycket som ägare. Ibland måste man backa och låta hunden lära sig själv, säger Kajsa Wenster.
Kajsa Wenster berättar att hundägandet inneburit ett aktivare liv för henne och familjen, Marley är bland annat ett härligt sällskap under svampplockningssäsongen. Ann-Britt Öhman-Sporron klappar om Ture och tillägger att man som hundägare också träffar många nya människor, exempelvis i hundhagen.
– Man kommer upp på morgonen och får en bra start på dagen. Jag är pensionär och skulle annars kunna dra mig fram till tio, säger Ann-Britt Öhman-Sporront.
På frågan om det finns något negativt med att vara hundägare blir det en stunds fundersam tystnad. Visst blir man lite låst, kommer de fram till. En hund tar mycket tid.
– Sen kan det vara jobbigt att gå ut när det regnar. Nu har jag tur, min hund gillar inte att gå ut i dåligt väder, säger Kajsa Wenster.
Det gäller också att ha andra människor i omgivningen som kan ställa upp om det behövs hundvakt. De två har löst det på olika sätt. Kajsa samäger Marley med sina föräldrar och han tillbringar några dagar i veckan där om hon har längre arbetsskift. Ann-Britt Öhman-Sporront är fodervärd, något som inneburit en närmare relation med kennelägaren och möjligheten att ha Ture där när Ann-Britt varit bortrest.
– Jag blev pensionär och kände efter två år att jag har energi nog för att ha en hund. Men det kostar ju pengar. Att vara fodervärd blev lösningen, säger hon.
Det innebär att kennelägaren fortfarande äger Ture samt betalar försäkringar och veterinärkostnader, medan Ann-Britt står för foder och husrum.
I Röbos rasthage löser hundar med ägare av varandra. De sociala reglerna i den tillfälliga flocken läses av och formas om. Nosande hälsningar blandas med jakter kors och tvärs och oskyldiga juckningsförsök. Många lämnar betydligt mer leriga och flåsiga än de kom. Marley och Ture är båda vana besökare och hanterar dagens skådeplats med erfaret lugn.
Men visst går det snett ibland. Ann-Britt Öhman-Sporron berättar om när hon över en helg hade med sig både Ture och hans kennelsyster ut till torpet i skogen. De två bedlingtonterrierna fick gå fritt i skogen och allt var lugnt fram till dess att Ann-Britt kom ut till kanten av en kohage. Då var hundarna plötsligt försvunna. På andra sidan hagen gick en trafikerad väg och trots ropande och sökande kunde hon inte hitta hundarna. Tankarna for runt i huvudet, men till slut var det bara att återvända hem utan dem.
– Då när jag kommer tillbaka till torpet sitter båda utanför på kullen!
Trots all extra planering, regnpromenader och stressande smitningar så enas både Kajsa Wenster och Ann-Britt Öhman-Sporron om att det positiva med att ha hund helt klart överväger nackdelarna.
– Man får friskvård och villkorslös kärlek, säger Kajsa Wenster.