Först på 1860-talets slut började Svartbäcken i Uppsala att bebyggas, det var också första gången som man började bygga utanför stadstullarna. Ett område begränsat av Svartbäcksgatan, Timmermansgatan och Repslagargatan var först ut och den första bebyggelsen stod klar 1880.
På den tiden var bostadsbyggandet inte helt kontrollerat, mycket på grund av den svåra bostadsbristen, och området drabbades av svåra epidemier på grund av sanitära olägenheter.
Många av de tidigare byggnaderna finns inte kvar, men det gör de gamla rödfärgade radhusen på Swedenborgsgatan i Svartbäcken: Två fastigheter, med vardera fem radhus, som nyligen firade hundra år och därmed är bland de absolut äldsta i landet.
Vi gör ett besök hemma hos Thomas Johnsson, som flyttade in hos sin fru Kia redan 1982, och träffar där också grannen Yvonne Meyer.
Direkt vid entrén möts vi av en bit historia i form av en bevarad ytterdörr – original från när det begav sig 1913.
– Jag var faktiskt på väg att byta ut dörren och köra den till tippen när en granne sa till mig att, ”men Thomas, det där är ju den enda kvarvarande originaldörren”. Så den här dörren har vi kostat på mycket tid och pengar, fortsätter Johnsson.
Dörren är dock inte det enda med en lång historia. Framför Thomas Johnssons gamla entrédörr möts vi av något som har en alldeles egen och smått fantastisk historia, en historia längre än själva huset. Nämligen en gatstensläggning.
– Vi var de första här som lade sten framför huset. Jag har en bekant på min arbetsplats, och han hade en del känningar. Så jag fick tag på en man som var vd för en stenfabrik i Bohuslän som hade ett lager begagnad sten från 1890 liggande. Sten som såldes till tyska Bremen-Hafen, men som köptes tillbaka 1992 då det i stället skulle läggas asfalt där. Så jag fick köpa ett litet parti av dessa stenar som nu ligger här på framsidan.
När radhusen på Swedenborgsgatan byggdes 1913 var det först och främst tänkt för arbetare, anställda vid Nymans Verkstäder eller Larssons skofabrik.
– Det ansågs inte helt fint att bo i radhus på den tiden, statarlängor som det kallades då. Man ville helst ha villa för att kunna gå runt huset. Men man gjorde vad man kunde för att göra det mer attraktivt. Bland annat byggdes det förrådsbyggnader med utedass till varje hus, och dessutom ritades husen av stadsarkitekten själv, säger Thomas Johnsson.
Precis tvärtom är läget nu, och senast en av lägenheterna såldes, närmare 110 kvadratmeter stor, gick den för dryga fem miljoner kronor.
Trots husens hundra år långa historia så saknas det fortfarande k-märkning.
– Det finns inte ens en liten k-märkning, vilket kanske är lite konstigt. Precis som övriga radhus så gäller dock reglerna att du inte får göra vad du vill med utsidan, säger Thomas Johnsson.
På insidan finns inte mycket bevarat från 1913, men det finns ändå en del synliga ledtrådar.
– Vi har ju dels kakelugnen här, som är i original, och som vi får elda med hur mycket vi vill. Vi har även en kakelugn på övervåningen. Sedan har vi även trapphuset här som faktiskt är helt bevarat. Men det är nog det enda i ursprunglig stil, fortsätter Johnsson som dock poängterar att allt fler av de boende verkar återgå till originalet.
Inne i hans radhus slås man direkt av lugnet och tystnaden. En titt ut genom köksfönstret, som för övrigt har originalglas, bjuder på en vacker grönska med stora buskar och äppelträd, och Stjernhjelmsparken i bakgrunden. Det är en utsikt som för tankarna till en lantgård snarare än en bostad i centrala Uppsala.
– Tomterna är kanske inte så stora, men vi har också parken precis här utanför. Jag brukar inte bo länge på samma adress. Nu har jag bott här i tolv år, och är fast här. Det säger en hel del om hur bra jag trivs, säger Yvonne Meyer.