Alla vet vilka problem som fattiga länder med stor befolkning plågas av och hur felaktiga prioriteringar och bakvända incitament skapar slöseri med tillgångar som kunde användas bättre och mer hållbart. Och vi kan redan nu med stor säkerhet säga att jordens befolkning kommer att öka med ytterligare två miljarder fram till 2050. Ändå kan man också, med lika stor säkerhet, säga att den långsiktiga trenden är att befolkningsökningen mattas av.
Det handlar inte om några komplicerade samband. Som professor Hans Rosling, grundare av stiftelsen Gapminder, konstaterar (UNT 30/10) så hänger befolkningsökningen samman med fattigdom och elände. När endast några få barn överlever så skaffar man många. När ett land kommer in i en positiv utvecklingstrend, så att fler barn överlever, blir konsekvensen följaktligen en ung befolkning och en snabb folkökning. I nästa fas har beteendet förändrats – människor skaffar färre barn och de flesta överlever till vuxen ålder. Befolkningstillväxten dämpas gradvis. Sambandet kan beskrivas mer detaljerat och nyanserat, men i stora drag stämmer det världen runt.
Störst folkökning i dag har Niger i Västafrika, som ligger i botten på FN:s utvecklingsindex. Men inte heller Niger är opåverkat av de långsiktiga trenderna. För tjugo år sedan var födelsetalen ännu högre. I Bangladesh, världens sjunde mest folkrika land, föddes för femtio år sedan sju barn per kvinna – nu är genomsnittssiffran 2,3. I Brasilien, också ett av världens mest folkrika länder, har antalet barn per kvinna sjunkit från ungefär sex under första delen av 1900-talet till 1,9 i dag. Det är lika lågt som i Sverige, där siffran vid 1800-talets början var ungefär fem barn per kvinna. I Hongkong och Japan är siffrorna ännu lägre – nära ett barn per kvinna.
Japan har välkända problem med en åldrande befolkning som ska försörjas av allt färre. Effekterna av Kinas tvångsbaserade ettbarnspolitik är omstridda och osäkra. Risken att flickor aborteras för att pojkar anses ge fördelar av det ena eller andra slaget är överhängande, inte bara i Kina, så fort man med politiska medel försöker styra antalet barn i familjerna. Likaså finns en risk att barn föds oregistrerade och hamnar vid sidan av samhället. Och skulle en politik av detta slag ändå fungera enligt proklamationerna så uppstår andra problem längre fram i tiden.
I de fattigaste länderna är effekterna tills vidare annorlunda. Och den intressanta frågan är inte hur befolkningsutvecklingen ska ”stoppas” – det sker av sig självt när länderna utvecklas – utan hur man ska få till stånd den utveckling som behövs.
Det kan inte ske med tvång. I Kina var fattigdomen länge djup och ekonomin stod stilla. Först när entreprenörer av alla slag från 1980-talet och framåt fick större svängrum kunde landets mänskliga resurser komma till sin rätt.
Indien utvecklas snabbare i dag än under de decennier då man försökte efterlikna delar av den östeuropeiska planekonomin – som inte heller fungerade. Men fri ekonomi utan ett fungerande rättssystem och en statsmakt som är kapabel att upprätthålla det öppnar snarare för korruption och maffiavälde än för ekonomisk utveckling.
De som cyniskt säger att utvecklingsbistånd är bortkastat, eller skadligt, har fel. Om människor lär sig läsa eller överlever i en omgivning där de tidigare riskerade att dö av svält eller sjukdomar så är det ett verkligt framsteg. De enkla utvecklingsrecepten är dock nästan alla för enkla – med ett tydligt undantag: En förbättrad ställning för kvinnorna får kringeffekter som kommer hela samhället till del.