Man blir lika osäker varje år. Visst borde det vara avståndet mellan solen och jorden som avgör när årets längsta dag infaller? Men vid närmare eftertanke – är det inte något med planeternas lutning? Eller både - och?
Det finns förstås de som kan rabbla formeln i sömnen - sommarsolståndet infaller vid den tidpunkt då jordaxeln lutar som allra mest in mot solen. Då står solen som högst på himlen och är följaktligen uppe allra längst. På våra nordliga breddgrader betyder det att solen just nu är uppe nästan hela dygnet – och norr om polcirkeln går den förstås inte ned alls.
I Uppsala dröjer det på onsdagen till 22.12 innan solen kryper ned under horisonten. Upp gick den 03.27 – det betyder att dagen är hela 18 timmar och 47 minuter lång. Nattugglor har däremot inte mycket tid att vinka på - bara 5 timmar och 13 minuter. Och mycket till nattmörker hinner det ju inte bli. Skymning på sin höjd, innan det åter dagas.
Och det går faktiskt att argumentera emot dem som med illa dold skadeglädje hävdar att det nu bara blir mörkare. I sak har de kanske rätt, men till att börja med står det i det närmaste still hela den kommande veckan. Sedan handlar det bara om enstaka minuter som dagsljuset knapras in. Ännu i mitten av juli är solen uppe hela 18 timmar per dygn. Och först mot slutet av september blir natten längre än dagen i Uppsalatrakten.
Däremot börjar själva datumet för sommarsolståndet att sjunga på sista versen. Det har infallit den 21 juni sedan slutet av 1980-talet, men skottåret 2020 infaller sommarsolståndet strax före midnatt den 20 juni. Det lär vara första gången sedan 1896, vilket säkert kan vara en anledning att fira.
Till sist - avståndet till solen spelar faktiskt ingen roll för dagsljusets utsträckning på jorden. Under vårt sommarhalvår befinner sig jorden i själva verket längre bort från solen än på vintern. Men det är en annan historia.