Medan ukrainare i tiotusental har demonstrerat sedan i november för att få ett samarbetsavtal med EU, röstade en knapp majoritet av schweizarna för ett par veckor sedan för att isolera sig.
Det som den knappa majoriteten av väljare i folkomröstningen den 9 februari gjorde var att säga nej till invandring från EU, vilket i detta fall till mycket stor del innebär invandring från Schweiz närmaste grannländer, Frankrike, Tyskland, Italien och Österrike. Över en miljon EU-medborgare bor i Schweiz och ytterligare 230 000 pendlar dagligen dit för att arbeta. Samtidigt bor ungefär 430 000 schweiziska medborgare i något EU-land. Det är alltså ett normalt och naturligt rörelsemönster mellan nära grannländer som de schweiziska väljarna plötsligt förefaller vilja begränsa.
Schweiz är EU:s tredje största handelspartner, vilket i mer exakta siffror kan beskrivas så att 60 procent av landets export går till EU och 80 procent av importen kommer därifrån. Schweiz är hemvist för flera stora företag som inte skulle klara sig utan unionen som marknad. Eftersom Schweiz inte är EU-medlem och på grund av sin permanenta neutralitet inte anser sig kunna bli det, så är landets ekonomi, välstånd och välfärd i hög grad beroende av de avtal som slutits med unionen.
Schweiz får genom dessa avtal del av de så kallade fyra friheterna som tillsammans utgör kärnan i EU:s inre marknad. Det handlar om fri rörlighet för varor, för tjänster, för människor och för kapital. De fyra friheterna är ett sammanhållet paket. Man kan inte bryta loss någon av de fyra delarna utan att avsäga sig helheten.
Det kan Schweiz naturligtvis göra – men det innebär i så fall också att man avstår från alla de påtagliga fördelar som anknytningen till den inre marknaden innebär. Schweiz är i dag ett land med god ekonomi och låg arbetslöshet. De internationellt verksamma företagen är beroende av att kunna rekrytera toppkrafter, oavsett nationalitet. Fyra av tio nya företag i Schweiz startas av invandrare.
Man kan strunta i allt detta också, men problemlistan är långt ifrån uttömd. Schweiz avser till exempel att delta i EU:s stora forskningsprojekt Horizon 2020 som just har startat. Allt detta måste avbrytas om man går vidare med folkomröstningsbeslutet att införa kvoter för inflyttning från EU.
Likadant är det med studentutbytesprogrammet Erasmus. Några tusen schweiziska studenter kan hindras från att delta, som en konsekvens av att landet drar sig ur.
Kanske kan konsekvenser av detta slag mildras. Men det beror i så fall helt och hållet på vilka undantag som de schweiziska förhandlarna kan lyckas utverka när avtal som gäller en mängd grundläggande aspekter av förhållandet till den inre marknaden måste förhandlas om. Och EU och dess medlemsländer lär inte vara benägna att medge särskilt mycket.
Hade en vald regering försatt landet i denna situation så hade den med största sannolikhet röstats bort i nästa val eller utsatts för en parlamentarisk revolt när konsekvenserna av beslutet blev kännbara. Men nu handlar det alltså om en folkomröstning. En regering kan avkrävas ansvar för sina åtgärder, men ingen kan utkräva ansvar av folket.
Just i detta ligger den representativa demokratins stora fördel. Folkomröstningar må på ytan se ut som en överlägsen demokratisk metod, men innebär i praktiken ofta att möjligheten till ansvarsutkrävande försvinner. Och demokratins kärna är och förblir att en dålig regering ska kunna tvingas bort och ersättas av en annan. I Schweiz är folkomröstningarna beslutande och regeringarna är samlingsregeringar mellan alla större partier. Nu är man bakbunden och utlämnad till EU:s generositet.
För ukrainarna symboliserar EU hoppet om ett normalt samhälle, med trygghet i vardagen, vidsträckta medborgerliga friheter, ett fungerande rättsväsende och politiker som kan avsättas. Schweiz ligger långt från Kiev.