I Schweiz är man stolt över tågen

I serpentinsvängar segar sig tåget sig upp för berget på väg från S:t Gallen mot Appenzell. Den schweiziska topografin må vara en utmaning för järnvägsbyggarna, men bjuder passagerarna på vykortsvy efter vykortsvy. Från backens topp ser vi hur de första riktiga alperna skjuter upp i soldiset, 2 500 meter över havet.
Det bästa tågsystemet i världen finns i Schweiz. Det tycker i alla fall Schweizarna själva. Tågen går ofta, överallt, och säkert som ett schweiziskt urverk: nästan alltid i tid.

Nikolaus Hassler är på väg hem till lilla Teufen från regionhuvudstaden S:t Gallen. I en påse har han bakelser att överraska frun med. Han öser lovord över de schweiziska järnvägarna och tågen.
– Regeringen har spenderat mycket, mycket pengar på järnvägarna. Här klarar man sig egentligen utan bil, säger han och berättar om sina två döttrar som bor med familjer i Zürich och inte har bil.
– Här går en bestämd del av bensinskatten till tåg och järnvägar. Det är bra, säger han.

Som flera andra äldre känner Nikolaus Hassler stolthet över järnvägarna och tågen. Dagens spårnät, som tar Schweizaren in i den trängsta dal eller upp på höga toppar, vilar på gamla traditioner, berättar han. Han visar genom att gripa tag om sina egna fingrar och dra händerna åt var sitt håll hur schweizarna och deras tåg hänger ihop. De är oskiljaktiga.
Tåget, som kan jämföras med Upptåget, tuffar vidare. Den glade lokföraren är Peter Walker som innan han började sin tjänst här på lokaltåget Appenzeller bahnen tjänstgjort på några av de verkliga alpsträckorna i många år.
– Schweiz historia är järnvägens historia, och järnvägens historia är Schweiz historia, säger han och vill vara så tydlig med budskapet att han till och med sträcker ut en lapp med citatet skrivet på genom fönstret från förarhytten när vi kliver av.

Det är tätt mellan byarna och tåget stannar ofta, men följer tidtabellen på sekunden. Ruth Schierbaum är på väg hem till Zürich från fritidshuset i Brülisau. Också hon känner stolthet.
– Min politiska åskådning är grön och ekologisk, och därför är jag glad över att det satsas på järnvägarna, säger hon.
En del säger att de tycker att det börjat bli dyrt att ta tåget, men det håller inte Ruth Schierbaum med om:
– Det är priset man får betala för en grön livsstil.

Tidigare på dagen har vi tagit oss från Sverige, först med tåg från Uppsala till Arlanda. På Uppsala central annonserar skärmarna att flera morgontåg till Stockholm har ställts in. På den betydligt större skärmen vid Zürich station är de enda anmärkningarna att ett tåg från Milano och ett från Lugano är fem minuter sena.
I restaurangvagnen på tåget vidare mot S:t Gallen sitter ett äldre par och delar på en liten flaska vin. De är på utflykt. ”Jaha, ska ni ut och vandra”, frågar jag.
–Nej, nej, det gör vi på sommaren. Nu åker vi bara tåg, säger de.
Säg den som gör en sådan utflykt i Sverige denna vinter, tänker jag.
Men även tågen i Schweiz kan drabbas av förseningar. En man sitter i tågsätet och läser en stor tidningsartikel om att 20 000 resenärer kräver ersättning från statliga tågbolaget SBB för förseningar i december. Förklaringen är att tåg från Tyskland, Italien och Frankrike inte klarat kylan och snön, vilket påverkat det schweiziska nätet, berättar artikeln.

Sven Beuchler pendlar till jobbet i Wiel från S:t Gallen varje dag. 
– Någon gång i månaden kan tåget vara försenat kanske en minut eller två, eller till och med upp mot fyra minuter. Men för det mesta går det i tid, och man får alltid sittplats och det är bekvämt.
Han tillhör de över 400 000 schweizare som betalar helårsabonnemang, och för drygt 20 000 kronor reser var han vill, hur ofta han vill. Han blir mäkta förvånad när han får höra om tågkaoset i Sverige. Flera reagerar på samma sätt, som Martina, som inte vill säga sitt efternamn, på väg upp i bergen för att vandra.
– Ni kanske la pengarna på Victorias bröllop i stället, säger hon och skrattar.
Konduktören Lydi Vögeli går runt och kontrollerar biljetter. Hon tycker att man ska vara försiktig med att kritisera Sverige, eftersom förhållandena är svårare uppe i norr.
– Vi har så korta avstånd här vilket gör att det alltid är nära till service om något händer. Och så har vi inte lika kallt. Men visst, det fungerar väldigt bra här.

Ute är det ett par minusgrader och i takt med att vi närmar oss bergen växer snötäcket till många decimeter. Armin Maier är på väg till Gais för att åka längdskidor. Han har ingen bil, och tycker att många andra familjer skulle klara sig bra utan. Tågavgångarna blir bara fler och fler, och priserna är anständiga, menar han.
– Vi har det bästa tågsystemet i världen.