En katt kommer fram och hälsar, en annan håller sig undan. Patrik Jarl har sluppit gå ut den här dagen när regnet piskat oss andra. Han jobbar som brandman och har oregelbundna arbetstider. Han har nyss fyllt 30 år och bjuder på de handgjorda chokladbitar som han fick i födelsedagpresent.
Han har varit med om när tillvaron vänts upp och ner flera gånger. Det första beskedet kom som en chock.
– Först var det min pappa som drabbades av cancersjukdomen malignt melanom, sen fick min brors hustru cancer. När så min mamma fick livmodercancer i december i fjol blev det bara för mycket. Då svämmade känslorna över, säger Patrik Jarl.
Han har alltid skrivit mycket på Facebook men när cancern slog till för tredje gången i familjen kände han att de korta statusuppdateringarna inte räckte till. Då började han blogga för att få utlopp för sina tankar och känslor.
– I sammanhanget var jag verkligen inte den som var särskilt intressant men tänkte att om mina nära och kära ville läsa så kunde de göra det, säger Patrik Jarl.
Så här skriver han på bloggen i mars i år: ”Jag börjar känna igen tonen nu. Det är någonting speciellt med de där samtalen. Om det är de där små pauserna som pratar, eller det allmänna tonläget vet jag inte. Men det är något speciellt med ett samtal om att någon i ens närhet har fått cancer. Det är fel att säga att jag börjar bli van. Det kommer jag aldrig att bli. Men jag börjar få vana av hur jag reagerar. Hur tankarna börjar snurra och hur den überpratiska Patrik kommer fram igen – min tryggaste skyddsmekanism.”
Det finns beräkningar på att 6,3 miljoner svenskar har varit eller är anhöriga till personer med cancer och med tanke på det tycker Patrik Jarl att det pratas alldeles för lite om hur det är. Trots att det är okej att prata om cancer finns det något slags tabu, som kan bottna i en rädsla för döden eller att göra någon ledsen.
– Från sjukvårdens horisont finns man inte. Då ska man vara en väldigt nära anhörig. Fast det tycker jag att jag är, men som vuxet barn är det lätt att man glöms bort. Då får man behålla en massa oro och ångest inom sig.
Vad är det som du behöver få utlopp för?
– En stark känsla av frustration. Jag vill göra något för den som är sjuk, men vet att jag inte kan göra ett jädra dugg för att sjukdomen ska försvinna, säger Patrik Jarl.
Som anhörig är det också lätt att bli ett språkrör. Patrik är van att besvara frågor om hur den som är sjuk mår, vad de senaste provsvaren visar, vad händer härnäst? Men väldigt sällan får han som anhöriga frågan om hur han mår.
– Det är ju inte det minsta konstigt, den som är sjuk ska så klart stå i centrum. Men ibland känns det som om vi anhöriga får frågorna i stället för att man tar kontakt med den som är sjuk. Kanske känns det lättare att ställa sina frågor till oss och få sin informationsuppdatering utan att behöva få hela situationen tätt inpå sig, säger Patrik Jarl.
Han fick ofta svara på frågor om hur hans pappa mådde eftersom de jobbar på samma arbetsplats.
– Det kan vara tufft att svara på de där frågorna gång på gång, det gör vardagen jobbig. Man måste ibland tillåta sig att vara lite självisk och få en andningspaus, annars kan hela ens tillvaro komma att kretsa runt sjukdom. Då klarar man inte att stödja den som är sjuk.
Att begränsa sig men ändå finnas där och stödja är Patrik Jarls recept för att göra en insats. Just nu riktar han in sig på att stötta sin bror, som är Daniel Wennman, vars hustru Kajsa Wennman är obotligt cancersjuk och som vi följt och skrivit om flera gånger här på Leva.
För att själv få hjälp började han leta på nätet och där surfade han in på Cancerkompisar.se som är ett nätverk för anhöriga till dem som har cancer. Idén är att para ihop anhöriga för att de ska få likasinnade att prata med. Genom Cancerkompisar fick Patrik kontakt med en man i hans egen ålder, vars mamma just blivit sjuk i cancer. De mejlade varandra och pratade i telefon.
– Det kändes bara naturligt att prata med honom, och jag tror att det var en fördel att han som lyssnade på mig var en helt främmande person. Vi var i samma situation och vi kunde mötas ganska öppet och naket på en gång, säger Patrik.
Det var en befrielse för Patrik att upptäcka att han inte var ensam i sin situation och att han kunde vräka ur sig sina tankar helt ocensurerat. Det gjorde att han fick ordning på sina tankar och förenklade för honom att leva ett normalt liv igen.
– På så vis fick jag utlopp för min frustration. Och jag kunde skriva av mig till honom när jag ville. Till skillnad mot om man har en bokad tid med en kurator i nästa vecka klockan två. Tillgängligheten är väldigt viktig, säger Patrik som har behållit kontakten med sin cancerkompis sedan de blev ihopmatchade.
Man skulle kunna tänka sig att det är en belastning med ytterligare en person att stödja, men så har det inte alls känts tycker Patrik. Tvärtom, att inse att han är till hjälp för den andra personen har varit givande och inte tungt, trots att hans cancerkompis mamma har avlidit i sjukdomen. Patrik Jarl har märkt att hans egna inlägg på bloggen har förändrats och blivit lättare i tonen och mindre existentiellt ifrågasättande.