Redan i väntrummet är stämningen allt annat än hur den brukar vara i väntrum. Här sitter drygt tio kvinnor och skämtar och skrattar men pratar också djupaste allvar om sina behandlingar. Det är tvära kast. Att de flesta av dem inte känner varandra märks inte.
De är 18 kvinnor som alla är drabbade av cancer och det första de blir uppmanade att göra på kursen är att ta av sig sjalar och peruker. I vanliga fall har de peruk men just här är det ingen som tvekar att ta av den. När det är gjort tittar de sig omkring och jämför hårväxten. Sonja Engblom berättar att hon har lagt ut en peruklös bild av sig på Facebook och att hon fått många stöttande kommentarer.
– Det var inget som jag planerade. I famnen höll jag mitt barnbarn Amelia som är sju månader och så plötsligt drog hon av mig peruken. Vi satt där och såg ganska lika ut. Åtminstone hade vi lika kort hår. Nej, jag tvekade inte. Det, och att prata om sjukdomen är mitt sätt att bearbeta cancern. Bilden ger mig styrka, säger hon.
När behandlingarna varit som svårast är det tanken på barnbarnet och barnen som gjort att Sonja Engblom orkar kämpa vidare.
– Vi ser ju ut som många karlar gör, säger bordsgrannen, Kate Reinius Ginman, och skrattar till.
Framför sig på bordet har hon liksom alla andra en necessär med smink som de ska få tips om hur de kan använda.
– Jag bävar för det där, säger hon och pekar på läppstiftet. Min familj brukar fråga mig om jag varit och nallat i syltburken när jag använt läppstift.
Trots att de har mycket att prata om låter de kursledaren Nazanin Sadeghi ta över. Hon och de övriga make-up-konsulenterna jobbar ideellt medan det är branschorganisationen KTF (Kemisk- tekniska leverantörsförbundet) som arrangerar. Kurserna är gratis både för deltagarna och för sjukhuset. De är väldigt populära och ibland är det kö för att komma med.
– Det här är kvinnor som befinner sig i en mycket tuff situation och kan må bra av att bli lite ompysslade. För somliga är det första gången som de tar av sig peruken inför andra, säger kurator Eva Peters som tar emot anmälningarna.
Till kurserna är det just kvinnor som är målgrupp. Eva Peters tror inte att efterfrågan är lika stor hos män, även om det finns män som sminkar sig och trots att vissa behandlingar av vissa cancersjukdomar som drabbar män också ger hårlöshet. Men främst är det bröstcancerbehandling som har den negativa biverkningen.
– Efter en cellgiftsbehandling kan man uppleva sig som en annan person, man kanske inte känner igen den där människan i spegeln. Man är både psykiskt och fysiskt förändrad och svävar dessutom i ovisshet hur det ska gå under hela behandlingen, säger Eva Peters.
– Jag vill gärna ha lite färg i ansiktet när jag är sjuk, säger Gunilla Thyr Linke och får medhåll av Gudrun Månsson som sitter intill:
– Hela sommaren har jag fått cytostatikabehandling och inte kunnat vara ute i solen. Jag känner mig lite gröngul i huden. Lite färg på mig är ett lyft.
En sminkning kan vara ett sätt att få tillbaka färg och se piggare ut. Och engagemanget runt borden är stort. Att bli sedd som sjuk vill Camilla Önerud helst slippa. Hon tycker inte om när människor tycker synd om henne utan vill bli behandlad som innan sjukdomen bröt ut. Det dröjde länge innan hon talade om för någon på sitt jobb att hon hade fått cancer. Det var först när hon skulle opereras som hon berättade.
– Det är ganska jobbigt att se sig själv i spegeln och vara förändrad. Värst var det att tappa håret, då kände jag mig som Skalle-Per, och då blev diagnosen väldigt påtaglig. Hårlösheten var värre än att de opererade bort en bit av kroppen, säger Camilla Önerud.
Det var hennes mamma som rekommenderade henne att gå kursen. Hon som också haft bröstcancer tyckte att den var bra.
Make-up-konsulenterna har kommit halvägs och sminket läggs åt sidan. Det är dags för deltagarna att få lära sig knyta en sjal på olika sätt. Lina Nyberg visar och sen får alla testa sig fram och knyta på sina egna huvuden.
– Det här är verkligen en mental upplyftning. I allt jag gör försöker jag fokusera på det positiva som finns. Medicinen gör ändå att man känner sig som om man blivit misshandlad med järnrör, säger Ulla-Britt Tegelmo som har bröstcancer.
Runt ett av borden hörs höga skratt när Iris Lindeberg ber om mer färg än den vardagssotning som Nazanin Sadeghi rekommenderar. Iris har haft cancer i 23 år av sitt liv i omgångar. Först fick hon bröstcancer i ena bröstet, tio år senare i det andra och efter nio år konstaterade läkarna att hon fått skelettcancer.
– Jag försöker sminka mig när jag ska gå ut. En del säger att det inte syns att jag är sjuk, vilket väl är både på gott och ont. Men det sista jag vill är att undvika att gå ut och att bli isolerad på grund av sjukdomen, säger hon och tillägger:
– Jag är en väldigt social person och tycker att den här kursen är ett härligt sätt att träffa de andra som är i samma situation.
Kursen är över och deltagarna samlar ihop sina välfyllda necessärer som de får ta med sig hem.
– Det här har verkligen gett mig en kick, jag ser piggare ut och det är bra för självkänslan. Man vill ju inte bli betraktad som en tumör som är ute och går, säger Kate Reinius Ginman och avslöjar att hennes tidigare taktik varit att använda många smycken för att flytta fokus från sitt ansikte.
När kursen är över, är hon lite tveksam till sitt nya jag, men efter en stund konstaterar hon att det känns som om hon skulle kunna gå på fest.