Marknadstänkandet i vården har gått så långt att kärnuppgiften kommer i andra hand. Det finns tydliga produktivitetsmål där allting kan mätas (besök, behandlingar, operationer, kvalitetsmått av olika slag), allt utom patientens eventuella tillfrisknande. Ekonomin styr enskilda läkares handlade på en absurt detaljerad nivå. Tilldelningen av pengar, ”prestationsersättningen”, räknas fram helt efter tabellerna där allting har fått sitt pris.
Den som första gången nämnde ordet ”kund” i en pm om skola, vård eller omsorg hade knappast tänkt sig den här utvecklingen. Syftet var sannolikt att stat, kommuner och landsting skulle ta intryck av näringslivet och kunna effektivisera verksamheten. Kundbegreppet avsåg nog att man skulle erbjuda något som var så attraktivt att elever och patienter var nöjda och gärna kom tillbaka. Men i den här affärsverksamheten tycks kunderna ha glömts bort.
Gårdagens artikel av Zaremba är inget argument mot privatdriven vård, snarare tvärtom. Den som startat ett företag i vårdsektorn har i alla fall någon sorts idé om vad man vill göra, något att erbjuda de som söker sig dit. Men företagaren är snart fast i samma fälla som sina offentliganställda kolleger, nämligen att tillfredsställa politiker och landstingsbyråkrater som ”leker affär”.
Varje ny reform görs med ett gott syfte och med patienten i fokus – till exempel vårdgarantin som innebär att man ska få kontakt med vården och behandling inom ett visst antal dagar. Det är när allting sedan bryts ned till siffror och ska mätas som det går fel. I fallet vårdgarantin upptäcker läkaren snart att det bästa resultatet fås genom att ställa in återbesök och satsa på fler nybesök. Vilket i nästa steg leder till nya mått och nya oförutsedda konsekvenser.
I stället för att vänta på det perfekta systemet där alla siffror stämmer till fullo, borde man kanske börja om från början med den svenska vården. Och rådfråga en och annan läkare om vad som ska göras