Grannarna må tro att vi är galna. Men ibland känns det som att en orgie i skrik är den enda vägen framåt. I stället för att bli arg är det lika bra att säga: Kan du inget högre? Kom igen vi skriker i kapp, vi sätter rekord, vet ja! Och så låter man ett gemensamt avgrundsvrål komma. Häromveckan testade jag och sexåringen, och det var så skönt. Vi tömdes på frustration, den rann av oss, ut på hallgolvet, och vi kunde till och med skratta när vi vara klara
Nota bene: jag skrev ”vi”. Det inkluderar alltså mig själv. Skrikandet var en lisa för en frustrerad förälders själ. För det är tålamodsprövande att vara småbarnsförälder. I bland är det därför bara så befriande att visa att tålamodet är slut och att jag inte står ut med att du ular som om världens undergång pågick för att jag inte köpt vattenfärg på vägen hem från jobbet, när jag inte ens visste att jag förväntades göra det. På frågan om vad man verkligen drömmer om svarade en bekant och trebarnspappa, efter lång och tankfull väntan: ”ingenting”. Efter en stund återkom han till ämnet och sa: ”jo förresten, jag har en dröm, att få gå på toa själv, i lugn och ro.” Sedan barnen kom är ens liv fyllt av behov, men främst inte av ens egna. De försvann ut där barnens kom in. Det är givetvis inte helt sant, men det känns så ibland och det är då det kan vara skönt att skrika, även om grannarna råkar tro att man är från vettet (vilket man ju nästan tror själv också – det är ju för att undvika det som man skriker, men det vet ju inte grannen).
Finessen med skrikorgien och förklaringen till att det funkade var, tror jag, att vi delade vår frustration. Vi skrek MED varandra, vilket är något väsenskilt från att skrika ÅT någon. Det har ju förstås hänt det med, vilket inte alls varit lika fruktbart, utan rentav fungerat uselt. Det enda som händer är att frustrationen man bär på byts till skam, hos båda parter. Än värre, alltså. För i skammen lurar konstruktivitetens motsatser, passivitet och till och med destruktivitet. Men skrikorgien är verkligen inte småbarnsförälderns patentlösning. Den fungerar nämligen bara någon enstaka gång eftersom verkan ligger i överraskningseffekten. Barnen blir tagna på sängen av att plötsligt mötas av sitt eget humör och inser att allt egentligen är rätt så fånigt. Och så börjar man skratta.
Men vad gör man alla andra gånger frustrationen väller upp? Jag vet faktiskt inte, men man måste åtminstone ventilera det, få pysa ut, säga till någon att drömmen helt ärligt är att skita i lugn och ro. Eller skriva en krönika som den här. Eller gå in till grannen och säga: jag håller på att bli galen.