Inga färgglada plagg sen jag blev jurist

KRÖNIKA. Den största fördomen är att tro sig vara fördomsfri. Så jag säger det rakt ut: jag har fördomar, och med det första sagda så är jag helt politiskt korrekt. Jag är juriststudent, och mina största fördomar rör jurister, vilket också är fruktansvärt PK. Men strunt samma, nu skall jag spy ur mig mina samlade fördomar om mig själv.

När jag någon gång på Uppsalas gator ser en person som bär ryggsäck och inte har trenchcoat på sig så vet jag att det är en icke-juriststudent. Jurister bär portfölj och statsvetare mössa. Det vore fint att själv höra till undantagen, men så är inte fallet. Sedan jag började på juristprogrammet har det inte tillkommit ett enda färgglatt plagg i min garderob (av ekonomiska skäl har det i och för sig inte tillkommit så mycket överhuvudtaget, men ni förstår vart jag vill komma). Min syster, som var på besök för ett tag sedan, utbrast "har du färgsorterat dina kläder?!", då hon öppnade min garderob. Nä, alla mina kläder går i en skala från svart till vitt, varav det mesta hamnar någonstans i mitten på skalan. Jag som älskar färger går nu omkring i en svart uniform som jag "piffar upp" med en och annan grå accessoar.

Kan det vara så att jag klär mig för att eftersträva en likhet med männens kostym för att jag utbildar mig i ett yrke som traditionellt sett är manligt och kostymklätt? Om jag nu ska ta efter något från kostymknuttarna så finns det ju så många roligare saker att ta efter, som att sitta med benen brett isär och knäppa händerna bakom huvudet. Fast, nejnej, det vore ju vulgärt. En manhaftig kvinna är ingen kvinna, liksom en fjollig kvinna (eller man) är ingen som man tar på allvar. Det är väl därför det blir så mycket grått.

Ganska stor del av min tid tillbringar jag i det juridiska biblioteket. Jag läser mina böcker och lyssnar på musik. Av olika anledningar så består min medhavda musik av en salig blandning av låtar, däribland låtar av Back Street Boys, Spice Girls och Lasse Berghagen. När någon av dessa pinsamma låtar har dykt upp i mina hörlurar så har jag rodnat, bytt låt och tänkt "tänk om någon skulle veta vad jag lyssnar på!". Hemska tanke! Häromdagen satt jag som vanligt där i biblioteket och spanade runt omkring mig då plötsligt Boom, boom, boom, boom började spelas. Till skillnad från tidigare gånger så rodnade jag inte utan log, ja jag kunde nästan inte hålla mig för skratt. Jag sitter där i min gråa uniform, men lyssnar på Vengaboys! Jag bryter mönstret, jag passar inte in i min egen fördom. Resten av dagen var jag glad och hade känslan av att veta något som ingen annan vet.