Varje dag var likadan. Förskolan stängde halv sex och min dotter var det enda barnet som var kvar till stängning.
När jag kom satt hon ofta i någon av förskollärarnas knä. De verkade ha det mysigt, läste en bok eller gjorde något annat stillsamt. Det var ovanligt tyst i lokalen. Ibland lite dämpat ljus när jag slängde mig in genom dörren med andan i halsen.
Ingen ur personalen insinuerade någonsin att hon hade för långa dagar på förskolan. Knappt någon annan heller.
Men ändå kände jag mig ständigt som den sämsta föräldern. Som någon som inte prioriterade sitt barn. Ingen hämtade så sent som jag. Ingen i hela Uppsala.
Att gå ner i arbetstid är en omöjlig ekonomisk ekvation för många. Inte bara för mig som var ensamstående förälder utan också för andra med låga löner.
När fackförbundet Kommunal frågade sina medlemmar sa hälften av föräldrarna att de kände press att hämta tidigt och förklaringen var att andra barn hämtades tidigt.
Att skriva den här krönikan är fortfarande som att bli ertappad med fingrarna i syltburken. Det spelar ingen roll att det var mer än 15 år sedan min dotter började skolan. Det är skämmigt att erkänna att jag var den som hämtade sist varje dag. Dämpar skuldkänslorna gör däremot hennes ord att hon minns åren på förskolan som en härlig tid. Mig veterligen finns det ingen forskning som visar att korta dagar på förskolan automatisk ger lyckligare barn. Men det är ju vad vi tror allihopa. Eller hur? Måste vara hemmafruidealet som spökar och gör att en massa föräldrar mår dåligt och känner sig otillräckliga. Troligen helt i onödan.