Ingen kan äga revolutionen
Rörelser av detta slag är vanliga i Latinamerika. Peronismen är bara den mest kända. Hugo Chávez i Venezuela vann politiskt stöd genom att lova välbehövliga sociala reformer, men "el chavismo" har efterhand antagit allt fler auktoritära och populistiska drag. Inkomsterna från oljeexporten (90 procent av landets exportinkomster) har köpt kortsiktig popularitet för presidenten, men knappast någon ekonomisk utveckling.
Nu faller oljepriset och ekonomiska analytiker förutspår att Chávez tvingas ta till både skattehöjningar och devalvering för att rädda ekonomin. Kortsiktigt kan han slippa undan genom att förstatliga privata ekonomiska tillgångar och använda valutareserven för konsumtion. Långsiktigt är detta naturligtvis ohållbart och Chávez politiska problem kan alltså snabbt växa.
Uppenbarligen är det detta som är orsaken till att Chávez nu har försökt igen med det som misslyckades för ett år sedan, nämligen att ändra författningen så att han själv kan omväljas under obegränsad tid. Hans nederlag i folkomröstningen då följdes av nederlag i lokal- och provinsval under hösten.
Men presidenten och hans anhängare har inte accepterat resultaten. Det finns många rapporter om hur nyvalda oppositionspolitiker hindrats att ta sina lokaler i besittning och om hur den gamla regimen stulit teknisk utrustning som behövs för en fungerande administration. Trycket mot pressen har hårdnat. Och nu har Chávez lyckats få majoritet i en ny folkomröstning för att ställa upp till omval igen 2012.
Men att han kan ställa upp igen betyder faktiskt inte att han blir omvald i det oändliga. Sprickorna i fasaden blir allt tydligare. Den riktigt oroande frågan är vad Chávez gör om han förlorar ett riktigt presidentval mot en oppositionspolitiker, kanske rent av någon som tidigare stått på hans egen sida.
Så jobbar vi med nyheter