Insatser för andra

På cykel genom Europa, via konsten eller med en återkommande sångstund. Vad kan en enskild människa göra för andra? Möt tre personer som tagit egna initiativ.

Översta bilden: Yvonne Fredriksson (foto: Rolf Hamilton). Nedre raden från vänster: Anna Jonson (foto: Anna Obminska) och Gustav Lorentz och Elin Bandmann (foto: Otto Lindstam).

Översta bilden: Yvonne Fredriksson (foto: Rolf Hamilton). Nedre raden från vänster: Anna Jonson (foto: Anna Obminska) och Gustav Lorentz och Elin Bandmann (foto: Otto Lindstam).

Foto: Fotograf saknas!

Uppsala2009-04-21 08:00
Det har gått tre år sedan Yvonne Fredriksson på eget initiativ började anordna sång- och musikstunder på äldreboendet Sävjahus i Uppsala.

Yvonne Fredriksson hade börjat arbeta som timanställd på Sävjahus. Det var då som hon märkte att något saknades. De äldre satt ofta och hade tråkigt. Det fanns ingen riktig aktivitet, berättar hon.
- När jag sjöng för dem, såg jag hur de blommade upp och jag kände vilken värme jag fick.
Då kläckte Yvonne Fredriksson idén till en sång- och musikverksamheten.
- Det är bara att köra, sa chefen ett par dagar efter att jag hade frågade om jag kunde få starta en sångstund på Sävjahus. Då blev jag lycklig, berättar Yvonne Fredriksson.
De flesta torsdagsförmiddagar är numera inbokade för aktiviteten som har kommit att kallas "Yvonnes torsdagsgrupp". Under de här timmarna arbetar hon helt ideellt, men stunderna har också gett Yvonne Fredriksson oerhört mycket, berättar hon.
Sång- och musikstunden blev ett sätt för Yvonne Fredriksson att hitta tillbaka till tillvaron efter att hennes make hade gått bort. Den skapade också ett starkare band mellan henne och de boende på Sävjahus. Efter sångstunden både tackar och kramar deltagarna om henne.
- Det är skönt om man kan tillföra något värdefullt till andra och se att jag får glädje tillbaka. Det får också mig att må bra. Man behöver inte göra så mycket för att det ska kännas betydelsefullt.
Så länge man får vara i gång och i farten är det bra är Yvonne Fredrikssons devis och hon vägrar att bli en passiv pensionär. Men de äldre på Sävjahus ligger henne varmt om hjärtat. Därför tänker hon fortsätta med sång- och musikstunden ett bra tag till. Kanske kan den en dag också sprida sig till andra äldreboenden i staden, hoppas hon.
- Jag har upplevt mycket, med alla som kommer och går under åren. Det är fantastiskt att jag har fått ett sådant gehör för det jag gör. Varför ska man inte kunna ge äldre den lilla glädje som man har att erbjuda?








Galleristerna Anna Jonson och Tomas Gustafsson på Galleri Villavägen sju vill återuppliva solidaritetstanken genom kulturen.
 
- Det är här i Uppsala jag kan försöka göra skillnad. Därför känns det bra om vi kan höja engagemanget, skapa en diskussion och göra nytta genom galleriet, säger Anna Jonson.
Av de pengar som de utställande konstnärerna på Galleri Villavägen sju i Uppsala drar in, går sju procent till välgörande ändamål. Konstnärerna har sju projekt att välja mellan, bland annat lokala Trappan, som har gruppverksamhet för barn och ungdomar med föräldrar som har drog-, alkohol och/eller psykiska problem och Nourish the children, som skänker näringsrika matpaket till barn exempelvis Kina och Malawi.
För galleristerna var steget från att privat stödja olika stödprojekt till att överföra det på galleriet inte långt. Att det är just siffran sju som har fått betydelse i projektet beror förstås på adressen, men det är också en urgammal helig siffra.
Deras vilja är att skapa en global känsla och få oss att känna gemenskap. För att påminnas om att det pågår en annan verklighet någon annanstans i världen har galleriet klockor ovanför en dörröppning som visar tiden på sju olika platser på jorden.
- Det handlar om solidaritet. En stimulerande och avslappnad miljö med konst och kultur är ett jättebra sätt att få folk att bry sig, säger Anna Jonson.
Anna Jonson har märkt hur projektet har skapat ringar på vattnet. Fler besökare har hittat hit. De konstnärer som har ställt ut och som ansöker om att ställa ut i galleriet är positiva till projektet och tycker att det är en toppenidé. Tack vare engagemanget har intresset för galleriet troligen ökat.
- Men det är inte därför vi gör det här. Det får inte bli något kommersiellt, betonar Anna Jonson.
Nu vill hon utveckla idén och skapa en informationskiosk om de organisationer som pengarna går till.
- Här ska man bli engagerad från tårna. Det räcker inte med att konstnärerna kommer hit och hänger upp sina tavlor. Vi vill skapa möten och väcka diskussioner. Det är människorna som gör galleriet, säger Anna Jonson.








Gustav Lorentz från Uppsala gillar att cykla. Nu vill han att fler ska använda cykeln som transportmedel. Därför sätter han sig på sin tvåhjuling och trampar 450 mil genom Europa.

När du läser det här har Gustav Lorentz och hans reskamrat Elin Bandmann passerat Eskilstuna och svischat förbi Jönköping och Göteborg. I dag cyklar de från Halmstad till Helsingborg. Målet är att komma till Lissabon på sju veckor.
Under tiden ska de skapa opinion. Planen är att påverka beslutsfattare så att vi får fler cykelvänliga städer i Europa.
- Vi har två jätteproblem i världen just nu. Det är klimatförändringarna och den fysiska inaktivitet som breder ut sig i västvärlden. Folk säger att de inte har tid att gå på gym. Men för de flesta skulle det räcka med att skippa bilen och i stället cykla till och från jobbet. På köpet gör man något bra för miljön, säger Gustav Lorentz.
Gustav Lorentz är gymnasielärare i idrott och hälsa och driver tvåmansorganisationen Cykeleffekten. Och så är han lärare i historia, föreläsare, frilansjournalist och fotograf.
På hemsidan står det "Vi vill rädda världen".
Pretentiöst?
Nej, det tycker han inte.
Gustav Lorentz drivs av en vilja att dela med sig av sin kunskap. Att cykla är det smartaste man kan göra, säger han och räknar upp en mängd exempel på nyttoeffekterna.
- Det finns inget enklare och billigare sätt att ta sig fram på utan att skada miljön. Och vi behöver röra på oss minst 60 minuter per dag för att inte drabbas av välfärdssjukdomar. Om du planerar in att cykla i din vardag slipper du avsätta extratid till träning, säger han.
Gustav Lorentz är en person som har lätt för att engagera sig utan tanke på egen vinning. Vad får han ut av det personligen?
- Om jag tycker något är viktigt läser jag på ordentligt. Ju mer jag lär mig, desto starkare blir drivkraften att sprida budskapet till andra. Så var det när jag läste om hållbar utveckling inom miljö och hälsa under lärarutbildningen.
Kursen blev en aha-upplevelse. Att man faktiskt kan dra sitt strå till stacken för att hålla planeten vid liv ett tag till utan att det kostar för mycket.
Personliga initiativ även bakom de stora hjälporganisationerna

Röda Korset
År 1859 bevittnade en ung schweizisk bankir vid namn Henry Dunant det totala kaos som rådde efter slaget mellan fransk-sardinska och österrikiska styrkor. Döda, döende och sårade låg övergivna på slagfältet i Solferino. Han började tillsammans med frivilliga kvinnor från bygden organisera hjälp till de tusentals som sårats och lemlästats. Upplevelserna kom att förändra hans liv och han skrev en bok om hur nationella hjälpföreningar i fredstid skulle kunna utbildas för att i krig hjälpa sårade och döende oavsett nationalitet. År 1863 grundande han och några anhängare Röda Korset. Samma år initierade han en internationell konferens i Genève dit 17 nationer skickade sina representanter. Efter den andra rödakorskonferensen 1864 undertecknades den första Genèvekonferensen med regler för krigförande staters agerande på slagfälten. 1901 tilldelades Henry Dunant Nobels fredspris tillsammans med den franska fredsföreningens grundare Frèdéric Passy. I dag finns Röda Korset i 186 länder. 97 miljoner människor är medlemmar och frivilligarbetare.

Rädda Barnen
Efter första världskriget kämpade en kvinna vid namn Eglantyne Jebb, från en vindskupa i Cambridge, mot handelsblockaden som England och dess allierade förde mot fienden efter andra världskriget. Hon höll föredrag, spred appeller och delade ut flygblad med målet att upphäva blockaden och sätta in humanitär hjälp. Tre miljoner barn svalt i Europa och hon ansåg att inget barn skulle lida oförskyllt, inte heller på fiendesidan. Hennes uppfattning var att barnen betalade för de vuxnas krig och att hela samhället måste förändras för barnens skull. 19 maj 1919 anordnade hon ett massmöte i Albert Hall i London och presenterade organisationen Save the Children Fund. Hon fick med sig publiken och pengar strömmade in. Men engelska kyrkan vägrade att hjälpa fonden. Eglantyne Jebb vände sig i stället till påven gav pengar som uppmanade alla katolska kyrkor att ge kollekt till fonden. Det ledde till att Rädda Barnen-organisationer kunde bildas i flera europeiska länder, bland annat i Sverige, och alla delade de Jebbs grundidé: Alla nationer bär gemensamt ansvaret för hur barnen har det i vår värld. 1924 antar Nationernas förbund den första deklarationen om barns rättigheter, Genèvedeklarationen, och initiativet kom ifrån Eglantyne Jebb. I dag ingår Rädda Barnen i International Save the Children Alliance, en paraplyorganisation för 28 nationella medlemsorganisationer. Den är verksam i mer än 120 länder.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om