Men kan nazister, så kallade autonoma vänstergrupper och extrema islamister likställas? Tre experter på nazism och högerextremism, Helene Lööw, Daniel Poohl och Christer Mattsson, skrev i DN förra söndagen att utredningen missat den grundläggande ideologiska drivkraften i rörelser av detta slag – och därmed också missat viktiga distinktioner. Utredningen har i enlighet med sitt uppdrag fokuserat på de sociala faktorer som driver unga människor in i den ena eller andra avgrundsgrupperingen och på hur de kan få stöd att bryta sig ur. Men utan insikt om de ideologiska drivkrafterna kommer man inte långt.
De tre har själva deltagit i utredningen, och dess ordförande Eskil Franck förvånas över att de inte har reserverat sig. Den diskussionen behöver andra inte lägga sig i. Men det finns skäl att instämma i varningen för att frågan om våldsbejakande extremism reduceras till en fråga om sociala bakgrundsfaktorer. Idéer är inte mindre verkliga.
Den som fastnat i en extremistisk världsbild och aldrig tar del av information eller argument som kan säga emot kan ha mycket svårt att frigöra sig. Och det blir inte lättare när en del av de resonemang man möter inom de extrema grupperingarna kan vara ganska intellektuellt sofistikerade – utifrån de förutsättningar som ges.
Det finns likheter mellan de tre former av våldsbejakande extremism som utredningen analyserat. Alla förnekar den enskilda individens värde. Hos alla finns en absolutism som utesluter kompromisser, resonemang och nyanser, utopiska drömmar om ett samhälle som präglas av absolut ”renhet och föreställningar om en fiende som är i alla delar ond och måste bekämpas med alla medel. Tankestrukturerna liknar varandra, vare sig man anser sig kämpa mot fientliga ”raser”, mot klassfiender eller mot fiender till Gud. Därför förekommer det också att personer som börjat i en typ av extremism ”omvänds” till en annan – det grundläggande tankemönstret behöver inte ändras.
Men de olika formerna av extremism är inte identiska utan snarare parallella. Det är viktigt att förstå både likheterna och distinktionerna.
I den rasideologiska/nazistiska föreställningsvärlden hotas de rena och goda (vita) människorna till sin existens av olika andra ”raser” (judar, romer och andra) – och av mindervärdiga individer inom den egna ”rasen” (homosexuella, utvecklingsstörda). Kampen kan bara sluta med att den ena eller andra parten går under.
För den extrema vänstern pågår en ständig klasskamp som enbart kan sluta i den kommunistiska utopi där privategendom och sociala skillnader av alla slag upphört att existera. Fienden är inte medfött ond (även om också sådana tankar förekommit) utan inlåst i ett ekonomiskt system som måste krossas.
För extrema islamister pågår en ständig kamp mellan de som underkastar sig Gud och de som inte gör det – en kamp som i princip bara kan upphöra när alla som inte tror på rätt sätt, vare sig det är fråga om kristna, judar eller andra muslimer, har omvänts eller dödats. Här finns naturligtvis inga beröringspunkter alls med islams verkliga traditioner och lära.
Högerextremister som vill undvika att tala i rastermer har utvecklat ett snarlikt sätt att resonera, men med islam i rollen som upphovet till all ondska och ofta med muslimer som medfött ondskefulla.
Nazister och extrema vänstergrupper tycks inte ägna sig åt självmordsattentat – troligen krävs en sorts religiös föreställningsvärld för sådant. Extrema vänstergrupper kan se attacker mot företagsledare, offentliga tjänstemän eller andra ”klassfiender” som ett sätt att påskynda revolutionen. För nazister som den nu aktuella Svenska Motståndsrörelsen är våld på offentliga platser själva syftet med organisationens existens, ett sätt att rekrytera nya aktivister och att bryta ned det demokratiska samhället genom att ”ta över” olika områden och få polisen att framstå som maktlös.
Mot dem som aktivt utövar våld och terror mot andra hjälper knappast samtalsgrupper utan bara handfast polisarbete.