Det var Mona Sahlin som avsatte ordföranden i den dåvarande integrationspolitiska utredningen, Anders Westholm, och i stället tillsatte Massoud Kamali som ville införa systematisk särbehandling av invandrare som grupp och ansåg att skolornas värdegrundsdokument var uttryck för rasism. Katastrofen blev total.
Kanske lockades Sahlin och andra av tanken att invandrare skulle kunna beskrivas som ett kollektiv som Socialdemokraterna skulle åta sig att hjälpa fram till en bättre ställning i samhället, precis som man historiskt ansåg sig representera arbetarklassens intressen. Författaren Qaisar Mahmood utvecklade den tanken i Svenska Dagbladet i onsdags. Men invandrare och infödda är inga klasser.
Visst kan invandrarskap eller etnisk bakgrund samvariera med låg utbildning eller svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och visst är det ofta rimligt att tala om rasistiska strukturer – men långt ifrån alltid. Definierar man hela samhället som rasistiskt så trivialiseras begreppet och fungerar inte längre som varningssignal när någon vill förbjuda adoption av utomeuropeiska barn eller beröva muslimer deras medborgerliga rättigheter – eller när polisen letar efter mörkhåriga personer i tunnelbanan.
Då är det traditionella klassbegreppet mer användbart. Jämför man till exempel infödda svenskar och invandrare med likartade uppväxtförhållanden så visar det sig – egentligen ganska självklart – att det är just uppväxtförhållandena och inte den etniska bakgrunden som är intressanta för hur det går senare i livet. Försöker man angripa klassklyftor med hjälp av hjälp av en bättre skola, fungerande välfärdspolitik och fler vägar in på arbetsmarknaden så ökar möjligheterna att åstadkomma just det som dagens integrationspolitik syftar till.
Men att angripa klassklyftor är ändå som att skjuta mot ett rörligt mål. Klyftor som fanns förr ersätts av nya. Ibland kan skillnader i livschanser relateras till den klassiska konflikten mellan arbete och kapital, ibland handlar skillnaderna om helt andra saker. LO visade i en rapport för något år sedan att 34 procent av de kvinnliga arbetarna inte kan ta fem minuters paus utan att be om lov, medan siffrorna både för manliga arbetare och för manliga tjänstemän var väsentligt lägre. Många kvinnor i tjänstemannayrken har uppseendeväckande låg lön, medan många män i arbetaryrken tjänar mycket bra. Och det ”kulturella kapitalet”, som kan vara helt avgörande för den enskildes möjligheter i livet har ofta ingen relation alls till inkomst eller förmögenhet.
Det finns krafter som på ett systematiskt sätt verkar till fördel för vissa grupper eller kategorier och till nackdel för andra. Men det betyder inte att vi ska definiera enskilda människor som medlemmar av ett visst kollektiv – män eller kvinnor, infödda eller invandrare, kristna eller muslimer. Diskriminering, särbehandling och förtryck strider mot idén om ett öppet samhälle och i ett öppet samhälle är vi alla först och främst människor.