Islamofobi i liberalismens namn?
Men så är det. I så gott som varje demonstrationståg finns det de som inte klarar av att skilja kritik av staten Israel från kritik av judar. Det var inte bara vid sextioårsfirandet av staten Israel som demonstranter styrde stegen mot synagogan. Efter en demonstration mot Libanonkriget för två år sedan sprang en uppretad mobb mot Berzelii park och just - synagogan. Att man en bit in på 2000-talet återigen ser demonstranter angripa judiska gudstjänstlokaler i Sverige är en tanke som förfärar.
Men den yttersta vänsterns problem stannar inte vid antisemitismen. Fördomarna mot muslimer tar sig inte lika våldsamma uttryck, men de finns där. Varje gång vi ser en debatt blossa upp om Muhammedkarikatyrer ser vi också vänsterdebattörer ta antidemokratiska islamister i försvar och behandla dem som barn som inte vet bättre. Det är en kolonialistisk syn på människor med rötterna i Mellanöstern.
Inom borgerligheten är försvaret för liberala ideal om allas lika värde starkare. Men även i borgerliga och liberala kretsar finns en nedsättande syn på muslimer - och det är ett problem som växer i omfattning.
Schablonerna inom borgerligheten tar sig annorlunda uttryck, men det betyder inte att liberaler inte har ett ansvar. I utkanten av svensk borgerlighet gryr islamofobin. Kritik mot islamism förväxlas med kritik mot islam, och då glider kritik av islamister över i kritik av muslimer.
Ett exempel är Dick Erixon, en flitigt läst och citerad borgerlig skribent och bloggare. Han säger sig ta strid för det liberala samhället, men låter alldeles för ofta kritiken mot fundamentalism glida över i en generell kritik mot islam. När kriminella invandrarungdomar hotar journalister i Göteborgsförorten Bergsjön är det enligt Dick Erixon frågan om ett "ett beteendemönster hämtat i Mellanöstern", och roten till fundamentalistiska terrorattentat skulle vara "att den muslimska kulturen ännu inte omfattar upplysningen ... och därför till sin natur är intolerant".
Och när det borgerliga samhällsmagasinet Neo, som enligt sin egen beskrivning verkar i en humanistisk upplysningstradition, för ett år sedan anordnade en konferens om islamism i Europa var Melanie Phillips en av talarna. I Neo presenteras hon som "en principfast brittisk journalist och författare". Och nog är hon principfast: hon har gjort sig känd som en skarp kritiker av islamism och islam, utan att för den skull göra någon större skillnad däremellan. Hon slår själv fast att just "det är en teologisk diskussion som andra får föra". Phillips missar inte en chans att påpeka hur det liberala västerlandet undermineras av invandring, muslimer och mångkultur.
Det kan tyckas övermaga att dra för stora växlar på några enskilda exempel. Men om åsikter av det här slaget inte redan hade fått fäste inom borgerligheten, skulle då Neo bjuda in en person som Phillips? Eller skulle uppenbart islamfientliga artiklar och blogginlägg passera obemärkt?
Även om fenomenet än så länge är marginellt, måste det ändå med kraft uppmärksammas och motarbetas av liberaler. Det måste stå alldeles klart att detta är ett ytterkantsfenomen, inte en del av den respektabla borgerligheten. Och det måste stå alldeles klart att en "liberal" bloggare som Erixon, eller en "principfast" person som Phillips inte talar i andra liberalers namn.
Borgerligheten är bättre än avgrundsvänstern. Vi ser inga skränande ungdomar från den svenska borgerligheten angripa moskéer för att ge uttryck för sin kritik mot arabisk politik i Mellanöstern. Men det räcker inte. Om den liberala rörelsen menar allvar med sitt försvar av det öppna samhället, måste man klara av att sätta hårt mot hårt inte bara mot religiösa fundamentalister utan också mot islamofober inom de egna leden. Annars är just inget vunnet.
Så jobbar vi med nyheter