It-prinsessan lämnade toppen
Soki Choi är praktexemplet på en lyckad människa. Allt hon har tagit i hittills - och det är väldigt mycket för en så ung person - har gått strålande. Men det finns en baksida. Hon tvekar inte att sätta ord på den: "På toppen kan man bli väldigt ensam".
Hon har — äntligen, säger hon — kastat ut tv:n. Hon har avsatt en dag i veckan för "kreativt utrymme". Hon har lämnat näringslivet. Hon är inte chef längre. Hon har påbörjat en ny karriär, hennes tredje, som forskare och doktorand vid Medical Management Center vid Karolinska institutet i Solna. Med tanke på hur bra hon gjort ifrån sig tidigare, är det högst sannolikt att hon lyckas nå det orimliga målet: Att rädda svensk sjukvård från framtida kollaps.
Enorm mediehype
Nej, inte helt på egen hand, förstås. Men Soki Choi är en kvinna som vet vad hon vill — och genomför det. För ett par år sedan var hon omslagsflicka på ansedda affärstidningen Forbes, som en av Sveriges 125 mäktigaste kvinnor. En enorm mediehype följde. Det var då hon hoppade av — precis som hon redan som 16-åring lade karriären som konsertpianist på hyllan, när hon kom på att det ju mest var mammas dröm, inte Sokis egen. Hon ville starta ett bolag och det gjorde hon också. Vid 25 var hon vd för telekomföretaget Blue Factory.
— Det var mitt i lågkonjunkturen. Att starta just då...ja, då har man ju någonting löst. Men det var vad jag gjorde.
Pressade sig själv
Det gick jättebra. Och Soki jobbade hela tiden.
— Men livet på toppen är ensamt, säger hon i tv-filmen om henne som sänds i morgon kväll. Där erkänner hon också hur hårt hon pressade sig — och att hon straffade sig själv när hon inte lyckades till hundra procent.
Hon är ung — bara 30 år. Hon är kvinna. Och hon tillhör en etnisk minoritet (hon är född i Sverige av koreanska föräldrar). Det motstånd hon mött har tvingat henne att fokusera, säger hon. Att bli bäst.
Nu sitter vi på ett kafé och talar om det som hände under det sabbatsår hon tog efter avhoppet. Hon berättar hur hon såg till att begränsa bruset från världen för att få tid och plats för reflexion — ingen morgontidning, ingen e-post, inga mingelkontakter.
Sade nej till Robinson
Allt det där fick vänta; Soki Choi behövde komma i kapp. Hon ville vara för sig själv, hitta tillbaka till sin inre kompass. Det är ensamhetens positiva sida, förklarar hon. Den temporära, självvalda. Den som vi har för lite av här i världen. Till och med Expedition: Robinson fick nobben under den här perioden. Soki Choi valdes ut bland 13 000 sökande, men sa till sist ändå nej tack.
— Själva utmaningen att leva på en öde ö ville jag gärna vara med om. Men inte "efterlivet", all press man blir utsatt för. Att i resten av sitt liv bli förknippad med tutt-tv. Det hade jag inte lust med.
Knäpp beslutsordning
För en liten tid sedan nobbade hon ett annat topperbjudande — från Wallenbergsfären:
— Jag vill inte längre att det ska vara pengar och position som styr mitt liv. Nu, säger hon, satsar jag på tid och kunskap.
Okej. Det är kanske inte så konstigt att en så extremt ovanlig, begåvad och risktagande person ibland känner sig ensam; i toppen finns det ju inte plats för så många. Hon använder själv bilden av en pyramid, den traditionella företagshierarki som hon så väl känner till sedan åren som anställd i ett stort amerikanskt företag: Många i basplanet, bara en ensam gubbe högst upp. Inte undra på att det ibland blir lite blåsigt däruppe!
— Men det paradoxala är, att ju högre upp du kommer, desto mer komplexa blir besluten. Och det är just då du behöver bolla! Det är då man måste få interaktion med andra. Inte konstigt att många beslut blir knäppa!
En lyhörd despot
Hennes eget ledarskapsideal är den lyhörda despotens.
— Alla kan inte vara nöjda och glada. Men de ska veta att deras röst har blivit hörd.
Tydlighet, ordning, framgång — det är ena sidan av myntet. Och den andra? Tomhet, ensamhet, just.
Hur kände du av det?
— Först märker man det inte. Det är så roligt. Man går på endorfinkickar hela tiden. Jag ångrar inte en sekund vad jag gjorde.
Så när blev du varse den där ensamheten?
— Ta hotellrummen, man sitter där och zappar på tv:n. Då blir det påtagligt. I tystnaden. Då kan man verkligen känna att man lever i en myt. Eller ta alla mörka kvällar på kontoret när alla andra har gått. Eller när jag gick hem genom stan och det var helt dött ute.
Viktigt med nätverk
Ensamhetens stresshormoner sliter på våra system, konstaterar vi. Till slut sätter de sig på hjärtat, se på Bill Clinton och Tony Blair.
— Men ensamhetens smärta uppvägs ofta av den bekräftelse man får på hög nivå, trots allt. Jag hade också extremt stort stöd av familjen och av vänner.
Det farliga är om man inte har det stödet. Då kan man bli ganska olycklig. Extra viktigt i så fall att man till exempel har nätverk med andra chefer på samma nivå:
— Där finns i viss mån förståelse. Där kan man slappna av, eftersom man inte står i något beroendeförhållande till varandra. Som chef kan man ju inte pysa hur mycket som helst till underställda, då finns det en risk att man sprider missmod i organisationen.
Män biter ihop
Men borde inte chefer i större utsträckning vara mänskliga på jobbet?
— Jo, absolut. Jag vill inte vara fördomsfull, men jag tycker mig se ett mönster: kvinnliga chefer kan tillåta sig att vara mer empatiska än sina manliga kolleger — utan att förlora sin prestige. Män biter ihop mycket mer.
Det finns en annan viktig könsskillnad också, påpekar hon:
— Det är säkert ingen slump att jag är singel och inte har några barn.
Hon erkänner utan prut, hon är lite av en ensamvarg.
— Men som kvinna får du betala ett högt pris i privatlivet för makten och framgången. Det är jättesvårt att träffa män som kan känna sig trygga med en kvinna som jag.
Ja, det händer till och med att hon känner att hon måste spela en roll, vara lite mer puckad än hon är, beundra lite mer för att platsa.
— Och det är förstås inte hållbart. Inte i längden.
Fotnot: Liv Wiesbergs dokumentärfilm om Soki Choi, it-prinsessan, sänds i SVT2 i morgon onsdag kl 20.00.
Så jobbar vi med nyheter