Jag är en "late bloomer"

De gamla familjealbumen kom fram i helgen. De ser harmlösa ut på utsidan, blå band i läder med lite guldgravyr, man kan inte ana att det finns så mycket hemskheter inuti.

Emma Ångström

Emma Ångström

Foto:

Uppsala2007-05-15 15:15
Vi letade efter något särskilt, men var det var glömdes snabbt bort när bilderna från förr uppenbarade sig:
- Herregud, jag ser ut som Stina i Saltkråkan, skrek min syster.
Ja. Och jag som Tjorven då.

Fram tills man börjar lågstadiet är man söt. Alla barn är söta då, det ligger i ålderns natur. Ögonen är fortfarande stora, kinderna äppelrunda och friskt röda. Ännu har man inte utstått den sociala förvirring och förnedring som skolåldern för med sig. Man är lycklig. Man har barnasinnet kvar, man springer vart man är ska och skrapar man upp knäna på asfalten är det bara att borsta av sig gruset, storgråta i mammas famn och sen är allt bra igen på fem minuter. Men i mellanstadiet ? Hormonerna börjar rusa och kroppsdelarna liksom växer en i taget: först händerna, sedan benen, sedan halsen - man ser ut som något som skulle kunna ramla ur en cirkusvagn på 1800-talet.

Det finns bilder i det där albumet som jag skulle vilja bränna på bål. På en bild är det pinsamt uppenbart att jag som tolvåring fortfarande håller huvudet på samma höjd ovanför havet som när jag var tio, trots att jag hade vuxit tjugo centimeter sedan dess. Alltså: tjurnacke och världens sämsta hållning. Vissa perioder gränsar jag farligt nära barnfetma, trots att mina föräldrar snarare skulle uttrycka det som "kramgo". Fem år senare har jag rätat ut mig men inte fått höfter än, och det skapade diskussioner på stan huruvida jag var flicka eller pojke. Herregud. Det klart att det var svårt att hålla huvudet högt.

Men om man bara var ful hade det varit överkomligt. Nu var jag ful samtidigt som man skulle utvecklas socialt. Det fanns något som hette "fjortis" om ni minns, en sorts övergångsperiod mellan barn och vuxen då det var okej att klä sig i vuxenkläder och samtidigt undkomma allt ansvar. Jag och mitt tjejgäng såg ner på fjortisar.
- Aldrig att vi ska bli som dom, sa vi när vi på bästa fjortismanér fnissade oss fram i korridorerna och gjorde allt för att få uppmärksamhet från lärarna eller skatepunkarna som hängde i klasar utanför jourbutiken och var coolast i stan. Men uppmärksamheten och bekräftelsen som vi krävde lämnade oss bara tomma och förvirrade i våra valpiga kroppar.

Men det visste jag inte då. Jag förstod aldrig att tonårstiden var piss, jag trodde bara att det skulle vara fruktansvärt svårt att vara människa.
- Det går över, sa de vuxna som förstod att jag var i puberteten. Men jag förstod aldrig vad det var som skulle gå över. Livet var ju så här. Det var först senare jag förstod att gråtattacker, självmordstankar, hårdbantningar, svartsjukeångest, avundsjukeångest, finnar och könshår bara hade med hormonsvallningar att göra. Det gick ju över. Ungefär samma dag som studentsången sjöngs där på trappan och man för första gången i hela livet fick välja vad man skulle göra dagen därpå. Det var valfritt var man skulle bo, hur man skulle inreda, vad man skulle äta till frukost, hur man skulle må. Bra, helt enkelt. Det blev lite lättare att må bra.

Man kan bara konstatera: jag är en "late bloomer". Tjejerna i klassen som hade stadig pojkvän redan i fjärde klass och som pratade om förlovningar och mens och sex och p-piller, de har tappat all sin forna glans. De var så snygga att deras namn stod inristade i omklädningsrummen med telefonnummer under: "Kicki är snyggast i stan" stod det. Aldrig att det stod "Emma". Men sist jag hörde något om Kicki hade hon tre barn och bodde kvar på Önsta Gryta utanför Västerås, och vad jag förstår står det inte direkt rader med friare utanför hennes dörr. Det är ganska tomt utanför min dörr också, men det gör ingenting. Jag är proportionerlig nu. Jag är rakare i ryggen och jag tror att man ser att jag är kvinna. Hoppas bara att de där nya blossande finnarna bara är något övergående och inte har något att göra med "den andra puberteten" som min mamma pratar så ofta om.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om