Det har efter alla år som kåsör blivit som en betingad reflex. Så fort det inträffar något småskit i vardagen – när man tappar Schwarzwaldtårtor i trappan, när hårklippningsmaskinen skenar och skalperar ens bakhuvud, när man backar över sin egen motorsåg – då tänker jag att detta kan bli ett kåseri eftersom den märkliga ekvationen råder att den enes vardagsjävelskap blir den andres glädje i återberättandets form.
Som i söndags.
Jag är tidsoptimist. Och deadlineromantiker. Och pucko. Jag befann mig hundra mil från mitt hem i Uppsala, och allt var planerat i detalj. Jag skulle landa med ett flygplan på Bromma flygplats klockan 14.00. Bilen stod redo på flygplatsens parkering. Klockan 15.00 skulle mina barns vårkonsert börja på UKK. Det var min dotters sista konsert och det var något jag bara inte kunde missa.
Sådana scheman sätts inte upp av sunda människor, det är jag helt på det klara med, men allt gick som på räls. Jag hann i god tid till avgången. Planet lyfte i tid. Det landade några minuter före tidtabell, och klockan 14.02 småspringer jag mot bilen på parkeringen och inser triumferande att allt kommer att fungera!
Då är biljäveln strömlös.
Och startkablarna hade Murphy förstås lagt i den andra bilen. (Ja, alla lantisfamiljer har två bilar.) Jag vill i det läget lägga mig ner och sparka och slå i marken som matadoren gör när Ferdinand luktar på blommor istället för att stångas. Men samtidigt vägrar jag att ge upp. Jag spanar åt alla håll, men Brommas parkering på söndagar är, vad gäller folkvimmel, ungefär som Gobiöknen.
Jag springer bort mot terminalen och möter en trist affärsgubbe med rock och portfölj och frågar om han har startkablar. Tyvärr… Jag springer ner och möter två trista affärsgubbar med rock och portfölj. Tyvärr… Efter ytterligare ett par trista tyvärr, anar jag ett par huvuden längst bort på parkeringens andra sida. Inga affärsgubbar. Ett par som varit på semester. Tyvärr…
"Men vi kanske kan försöka rulla igång bilen?"
Tre minuter senare ligger jag på asfalten i min kavaj och transpirerar som ett sprinklersystem och fäster ett spännband i min bil. Och minuten senare åker ett lustigt sammanbundet, hostande ekipage fram och tillbaka på Bromma flygplats parkering.
Och plötsligt rasslar bilen igång.
Jag kväver impulsen att rusa fram och tungkyssa mannen i min oändliga tacksamhet, och därefter kör jag (självklart på pricken enligt gällande hastighetsbegränsningar) mot Uppsala. Klockan 15.04 rusar jag in, smutsig och svettig på konserthuset mitt i första låten. Jag sätter mig, får syn på min dotter i kören, ger ett v-tecken åt henne, och hon ler och ger ett v-tecken tillbaka från scenen.
Sedan gråter jag i fem minuter i sträck.
Därefter tänker jag: KÅSERI.
Jacke Sjödin skriver krönikor i UNT varannan söndag