– Vi behöver lära oss väldigt mycket mer om de här frågorna. Jag trodde jag visste en del, men förstår nu hur lite vi egentligen vet.
Gunilla Blichfeld är lärare i Uppsala kommun, och en av deltagarna i den fortbildning som representanter från Uppsala kommun, Järfälla kommun och Skåne har gått i år.
Det är den ideella organisationen Tjejers rätt i samhället, Tris, som ligger bakom fortbildningen, vars syfte är att lägga grunden för samverkan mellan kommuner, landsting och myndigheter genom bildande av någos som kallas kompetensteam. På fredagen hölls i Uppsala en avslutande utbildningsdag.
Flera av deltagarna har läst UNT:s berättelse i söndags om Rebecca, en ung tjej med intellektuell funktionsnedsättning som lever under hedersförtryck och som har skadats svårt både psykiskt och fysiskt, utan att myndigheterna lyckats hantera hennes situation.
– Jag tänker att det sker så nära oss, och att vi inom skolan som dagligen träffar de här ungdomarna måste lära oss att se signalerna, säger Gunilla Blichfeld.
Men det är inte bara skolan som har ansvar. Om skolan slår larm måste någon reagera på det.
– Man får snabbare hjälp hos frivilligorganisationen Tris, än hos socialförvaltningen, säger Gunilla Blichfeld.
En annan som läst UNT:s reportage om Rebecca är Sara Hallström, som arbetar som handledare inom Uppsala kommun.
– Jag blir så upprörd när jag läser det här, men vet samtidigt att det här tyvärr inte är något nytt.
Det som behövs, menar Sara Hällström, är bättre samverkan mellan de många aktörer som är inblandade i den här typen av ärenden. Mer förebyggande arbete är också nödvändigt, säger hon.
– Vi som jobbar med detta känner oss otillräckliga, men jobbar hårt för att få chefer högre upp i organisationen att förstå hur viktigt det här är. Ibland lyssnar de, men ibland inte.
Under inledningsföreläsningen visar Sandra Sarin från Tris en bild över hur många instanser som varit inblandade i ett pågående fall. Det handlar om ett tjugotal: Migrationsverket, socialtjänsten i flera kommuner, skolan, god man, psykiatrin, polisen, advokater, vården, skattemyndigheten, bostadsbolag. Bland annat.
Sandra Sarin beskriver hur den enskilde tvingas berätta sin historia om och om igen för olika handläggare.
– Det är inte försvarbart, varken ur ett samhällsekonomiskt perspektiv eller med hänsyn tagen till kvinnan, säger hon.
Hon presenterade också resultaten av en enkät som gjorts med de över 100 deltagarna i fortbildningen. Svaren visar bland annat att ingen av deltagarna från Uppsala kommun har uppgett att de har mycket bra kunskaper om hedersförtryck och våld. Över en tredjedel av deltagarna från Uppsala uppgav att deras kunskaper var bristfälliga. Drygt hälften av alla deltagare uppgav att de inte anser sig ha tillräckligt med kunskap för att kunna hjälpa en person med funktionsnedsättning som utsätts eller riskerar att utsättas för hedersförtryck och våld.
Sandra Sarin är inte förvånad över att så många bland de som ska arbeta med just den här problematiken anser sig ha bristande kunskaper.
– Under min socionomutbildning i Uppsala har frågan om hedersförtryck inte lyfts en enda gång, inte en enda förläsning ägnades åt det. I dag är arbetet med hedersförtryck för eldsjälsdrivet i Uppsala, säger hon.