Jag drömmer om ett samhälle där vi slutar upprätthålla en illusion om att vi är separerade från varandra. Kan inte människor bara förstå att alla är samma. Att känna sig avskuren från andra, att vara ensam, är det värsta som kan hända en människa. Det finns en anledning till att isolering betraktas som ett hårt straff. Men vi är inte ensamma. Ingen är sin egen ö utan allt vi gör sker i sammanhang med andra, oavsett om vi själva kan se det eller inte. Varje individ gör faktiskt skillnad och har något att bidra med.
Vi måste hjälpa varandra att undkomma ensamhet så mycket vi bara kan, för alla har en plats. Alla måste kunna tro på sin egen delaktighet i allt, och veta att deras existens faktiskt gör skillnad.
För mig är kommunikation lösningen, speciellt i dagens samhälle med de orättvisa vindar som rör sig i Sverige, Europa och i världen. Annars vidgas klyftorna och människor känner sig än nu mer utanför.
Därför kan jag bli så himla förbannad när människor inte ser och uppmärksammar varandra. Människan är av naturen en empatisk varelse. Vi förstår vad som är rätt och fel. Och nej, jag kan inte komma på något som är större, det största som finns är helt enkelt kärleken. Det kanske låter töntigt men kärleken är det som driver allt framåt. Kärleken är början och slutet på allt. Jag drömmer om en värld där människor känner än mer kärlek och visar den ännu öppnare mot andra.”