Första gången Pernilla klev in i Psykiatrins hus minns hon som chockartad. En stor öppen yta där det är omöjligt att göra sig osynlig, kala väggar och rum med stolar likt sådana som finns på stela konferenser. Pernilla var där för att träffa en läkare. En ny läkare. Den femtonde nya läkaren Pernilla haft inom vuxenpsykiatrin i Uppsala där hon sökt hjälp i fyra år.
Pernilla har varit med om borttappade remisser, inläggningar, utskrivningar och olika diagnoser som nämnts i förbifarten utan att någon utredning av hennes mående faktiskt gjorts.
Pernilla lider framför allt av ångest. Inte den sortens ångest många kanske känner av på söndag kväll innan en ny jobbvecka drar igång. Utan en klinisk ångest som psykiatriker liknar vid en stark rädsla för en fara som egentligen inte finns, men som likväl gör att kroppen reagerar och känner ett obehag precis som om personens liv vore hotat.
– Det är den värsta känsla som finns. Det är så jobbigt att det gör fysiskt ont. Som att man sitter fast i en rävsax och det enda sättet att bli av med smärtan är att hugga bort en del av sig själv, säger Pernilla.
Pernilla är i 40-årsåldern, ensamstående utan barn. Hennes mamma är dement och hennes pappa lider av obotlig cancer. Hon har vänner, men knappt någon av dem vet hur sjuk hon faktiskt är.
– Det vet att jag mår dåligt, men inte hur illa det är och varför. Jag skyller på migrän och annat. Jag skäms för mycket för att berätta det för dem. Jag berättade för en vän en gång, och reaktionen jag fick var: ”Men du är ju smart, det är väl bara puckon som är psyksjuka”?
Pernilla har många trauman bakom sig i sitt liv. Hon har ätit olika ångestdämpande mediciner i flera år, men ångesten kvarstår och den blir bara värre. Flera gånger det senaste året har Pernilla bett att få prata med en psykolog.
– Men när jag har framfört det så har läkarna och sjuksköterskorna bara sagt att väntetiden är på ett år. Jag vet inte ens om de satt upp mig på någon kölista, säger hon.
Jag och Pernilla träffas flera gånger utspritt på några veckor och för varje gång märks det tydligt hur hon mår sämre. Hur den där rävsaxen gjort att hon förlorat delar av sig själv. Hon får svårare att föra ett samtal och går knappt utanför lägenheten. Hon har ingen sysselsättning utan försöker bara ”klara dagen”. Sista gången vi talas vid inför den här artikeln är hennes ångest och desperation så påtaglig att även jag får svårt att andas.
– Det känns som att jag står utanför och tittar på mig själv, men jag känner inte igen mig. Jag har aldrig mått så här dåligt, säger hon och pausar innan hon fortsätter:
– Jag tror inte längre att någon kan hjälpa mig.
Fotnot: Pernilla heter egentligen något annat.