”För att bli antagen till förskollärarutbildningen på 70-talet, var man tvungen att ha minst 16 veckors praktik med spädbarn och 16 veckors praktik med större barn. Jag fick praktikplats på Gillbergska barnhemmet i Uppsala hösten -72. Min månadslön var 400 kronor. Jag var 18 år och bodde hemma hos mina föräldrar, så det gick ju bra.
På barnhemmet fanns 18-20 barn. De yngsta var en vecka gamla och de äldsta var ett år. De låg i salar med 2-4 barn. De flesta väntade på att få komma till adoptivföräldrar eller fosterföräldrar, därför att deras biologiska föräldrar inte kunde ta hand om dem av någon anledning.
Mina arbetsuppgifter var att mata, byta blöjor, tvätta och klä på barnen. Varje dag fick jag en sal att ansvara för och det var aldrig samma sal två dagar i rad. Vi flyttades runt för att inte barnen skulle fästa sig vid någon särskild person.
Ibland togs de större barnen ut i ett lekrum en stund och de sov ofta middag utomhus. Annars var de på sina salar. De större barnen pott-tränades varje dag. Då satte man pottstolarna på rad med ryggen mot en spjälsäng. Barnen fick sedan sitta där en stund, fastbundna med ett bomullsband runt magen och runt spjälorna på sängen (som ett säkerhetsbälte).
Nu efteråt tycker jag att det var ett stort ansvar som lades på mig; en ganska oerfaren 18-åring. Arbetstiderna var inte de bästa. Ofta hade man ledigt en stund mitt på dagen, då barnen sov middag. Ibland hade man tid på arbetsplatsen när barnen sov. Då satt man på en bänk i korridoren och vek blöjsnibbar. Två äldre sköterskor i sköterskedräkt och sköterskebrosch övervakade arbetet.
Nu när jag ser tillbaka, så var det verkligen en annan epok. Men jag måste säga att jag trivdes alldeles fantastiskt bra och jag lärde mig att ta ansvar och fatta egna beslut. Det har gått mer än 40 år sedan jag var på barnhemmet, men jag minns fortfarande alla små individer. Jag minns deras olika personligheter än idag; de glada, de tysta, de aktiva och de stillsamma.
Praktiken ledde så småningom till att jag kom in på förskollärarutbildningen och jag jobbar fortfarande kvar i mitt yrke.”