Hon ställer fram en kopp med blåbärste, själv tar hon en annan sort. Vi sitter i vardagsrummet och i bakgrunden hörs ett knäppande ljud av dotterns kanin som knaprar på torrfoder. I dag lever hon ett stabilt liv på en annan ort. Men hon vill ändå vara anonym, inte av rädsla för sin förra sambo, som avtjänat sitt fängelsestraff och är ute igen, utan beroende på de problem hon stötte på genom att vara öppen om misshandeln som hade skett. I dag vet hon det kan vara bättre att hålla tyst.
– Ja, en av de vidrigaste sakerna är hur lite hjälp jag fick och hur mycket som stjälpte mig efteråt. Jag hade ingen skuld i det som hade hänt, men blev behandlad som en fullkomlig idiot, säger Frida, ett namn som får bli hennes i den här artikeln.
I dag har hon ett välbetalt jobb och en lägenhet som många borde bli avundsjuka på. Men det tog tid efter misshandeln innan hon kom igen. Fortfarande ogillar hon att ha ryggen vänd mot folk. Hon sprätter lätt till och tilliten till människor är kantstött.
– Vi hade en mysig familjekväll, och helt plötsligt tar min sambo ett vinglas och slår det i mitt ansikte. Glaset krossas och då tar han foten på glaset och skär upp min arm så att pulsådern brister. Blodet forsar ut och jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Ögonblicken efteråt kändes som en evighet men det var det förstås inte.
Hon vågade inte skrika på hjälp, ville inte väcka dottern som låg i sitt rum och sov. Hon var rädd för att dottern skulle se misshandeln eller att han skulle skada henne också.
Minns du vad du tänkte?
– Nej, jag minns mest bara att jag kände en hemsk dödsångest. Förmodligen handlade jag utifrån ett slags överlevnadsstrategi. Jag försökte att andas lugnt för att blodet skulle pulsera långsamt. Tänkte att jag måste hålla mig uppe, att det smartaste var att inte göra motstånd, annars slår han ihjäl mig. Jag har verkligen all förståelse för de som blir våldtagna och inte gör motstånd. Det kan också vara överlevnadsstrategi.
Hon minns också tanken att hon inte skulle titta på den skadade armen, hade hon sett hur blodet rann ut, fanns en risk att hon skulle svimma. Synfältet minskade och det susade i öronen ändå.
Numera kan hon prata om misshandeln, hon har gått i terapi hos psykolog för att bearbeta sitt trauma. Dottern går fortfarande i terapi.
Frida och hennes sambo hade träffats när de båda pluggade och hade varit tillsammans i fem år. Innan misshandeln hade de kommit hem från ett halvår i Asien, där de provade på att leva ett enklare liv än i Sverige. När de kom hem jobbade hon mycket. Så här med facit på hand kan hon se att han förändrades en aning efter resan, men att hon inte ville se tecknen. En gång sa han att någon opererat in något i huvudet på honom.
En annan gång hade han knuffat till henne och slagit henne men övertygat henne om att hon blödde för att hon hade ramlat.
– Jag hade hellre blivit misshandlad ute på gatan av en okänd person. Nu var det mannen som jag älskade som höll på att döda mig. Han som jag delade mitt liv med, vi var en familj, hade planerat en framtid tillsammans och han var som en pappa för min dotter innan det hände, säger hon.
Det var också han som kom till sans efter överfallet och räddade henne genom att binda om hennes arm.
– Jag hade varit död om han inte hade hjälpt mig. Jag hade förlorat så mycket blod.
Det dröjde 45 minuter innan ambulansen kom och någon polispatrull kom över huvudtaget inte när Frida var kvar i huset.
– Två ambulansmän tog hand om mig, men kvar lämnade de min sambo och min lilla dotter. Jag var omtöcknad och helt knäckt men trodde förstås att någon hade tagit hand om henne. När en kvinna ringer och larmar om att hon blivit misshandlad borde det vara självklart att någon tar hand om barnet, säger Frida, tystnar och stryker bort håret från axeln.
På sjukhuset blev hon sydd i armen och hon frågade gång på gång efter sin dotter men fick inget svar. I sitt tillstånd reste hon sig upp, hon kände att hon måste tillbaka till huset, men ramlade omkull och såret gick upp igen. Hon fick sys en andra gång.
När hon kom till intensiven fick hon veta att polisen hade åkt dit och att varken dottern eller sambon hade syns till i huset. En präst hjälpte henne i den svåra situationen. Efter tre timmar fick hon veta att dottern var i säkerhet hos hennes mamma. Sambon hade fört henne dit och sedan försvunnit.
Två dagar senare blev Frida utskriven från sjukhuset och åkte hem till huset. Det blev en skräckartad upplevelse. De kom till ett nerblodat rum, ännu rann blod ur mattan när de lyfte på den och på vinden hittade de påsar med Fridas blod som sambon hade ställt där.
– Vi fick skura väggarna, golv och tak men jag kunde ju inte röra min arm och min syster bara grät. Det hade varit bra om det hade funnits något slags skyddsnät så att en kvinna i den situationen hade sluppit skura bort sitt eget blod, säger Frida och tillägger att en massa saker var förstörda av allt blod och att det inte täcktes av hemförsäkringen.
Hon orkade inte stanna kvar i huset, utan åkte med dottern till Kvinnojouren i Uppsala och fick bo i deras skyddade boende. Det ser hon som sin räddning, trots att hon kände sig som ett djur i en bur.
– Kvinnojouren blev min frizon. De tog mig på allvar och hjälpte mig, både genom att det fanns någon att prata med men inte minst i att de stöttade mig i kontakterna med myndigheterna och rättsväsendet, säger Frida.
Själv var hon svag av blodförlusten och vågade inte gå ut. Hon kunde knappt duscha av rädsla att någon skulle komma in och skära henne. Händelsen satt som etsad i hennes ryggmärg. Dottern fick förtur till Trappan i Uppsala, där barn och unga som upplevt våld i familjen, kan få hjälp, medan Frida fick skaffa sig en privat psykolog.
När det mest akuta stadiet var över sa hon upp sig sitt jobb och flyttade till den stad där de bott en gång förut och kände trygghet. När dottern skulle börja på dagis ville Frida vara öppen om vad som hade hänt.
– På dagis möttes jag av oförståelse. När jag senare berättade i skolan för att hon skulle få stöd och hjälp, blev jag i stället anmäld till socialen. Personalen hade ingen kunskap om hur barn kan reagera efter en sådan upplevelse, säger hon.
Frida valde en annan skola och den här gången valde hon att inte berätta förrän hon lärt känna personalen ordentligt.
– Jag är faktiskt förbannad på hur jag blivit bemötta i olika instanser i samhället.
Av rättegången har hon mest vaga minnen. Andra har beskrivit den som en fars för henne. Sambon blev dömd till fyra månaders fängelse för misshandel och till att betala ett skadestånd på 55 000 kronor. Men han betalade inte och hon fick ansöka om pengar från Brottsoffermyndigheten. Det tog två år innan hon fick några pengar och då hade summan minskat till 27 000 kronor.
Numera har hon ingen känsel i nedre delen av armen som blev skadad. De yttre ärren har hon försökt bleka med laser. Frida har försökt ha ny förhållanden, men hittills har hon inte klarat av att lita på någon i längden.
Fotnot: På torsdag, 25 november, är det FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Det uppmärksammas av Kvinnojouren i Uppsala. Klockan 14 blir det föreläsning med kvinnors berättelser om våld, i Kanikenhuset i Uppsala och klockan halv sju arrangeras en manifestation i Uppsala domkyrka för mördade kvinnor med bland annat art performance, statements, bildspel, musik och sång.