Valentine Aderibole har en Bibel på toaletten, den ligger alltid där och han läser i den, varje dag. Han är stadigt förankrad i sin tro och har ett levande böneliv. Den första ber han sittandes på sängkanten på morgonen. Till kyrkan i Nigeria kommer tusentals besökare, berättar han. Till en gudstjänst i Sverige kommer kanske 30, om ens det.
– Jag fick en chock. Var är människorna någonstans? I Nigeria är prästen nästan Gud och det jag som präst säger, så är det.
Han skrattar och slår ut med händerna. Han känner att han måste utveckla ett annat sätt att arbeta, ett sätt som får människor att komma till kyrkan.
Han har en lysande orange keps där han står vid Uppsala tågstation. Valentine Aderibole lägger sin väska i baksätet och tillsammans åker vi ut till Vaksala kyrka. Han är lättpratad och för en sekund tänker jag: Stopp nu. Nog är det väl ändå jag som ska ställa frågorna. Det händer när jag förväntas svara på hans fråga om jag är kristen.
Jag låtsas fundera lite extra på var jag ska svänga innan jag fullt uppriktigt svarar att jo, jag är döpt. Efter vänstersvängen säger jag också att jag gick ur kyrkan för nitton år sedan. Frågorna blir än fler.
– Varför lämnade du kyrkan? Betyder det att du inte tror längre? Vad är det med er svenskar?
Valentine Aderibole lämnade sitt land hals över huvud. Han är prästvigd i Anglikanska kyrkan i Lagos. När han skrev en text om samkönade par och vikten av att vara vidsynt som präst och människa, blev det till slut ohållbart att stanna i landet.
– Jag har en liberal attityd, som präst vill jag inte döma. Men jag blev förföljd av min egen kyrka även från högsta ledningen. Det skvallrades och gick rykten om att jag själv skulle vara homosexuell.
Vi sitter inne i hans nya kyrka. På en varsin stol vid dopfunten. Han lägger händerna på knäna som för att stilla dem. Det är fem år sedan flykten.
– Det värsta för mig var att jag hade predikat om Gud som kärlek. Om allt som Gud gör och vad vi ska göra mot andra då min egen kyrka säger till mig; Kom inte nära.
Hans hand far ut i en avvärjande gest.
En dag var polisen där. De sa att han inte fick gå, han var ännu inte inlåst men han skulle sitta kvar på stationen. En god vän kom till hans undsättning och bedyrade inför poliserna att han skulle återföra Valentine dagen därpå om han bara fick ta med honom hem över natten.
Hjälporganisationens flyg gick samma dag till Sierra Leone, därefter till Rom och vidare till Göteborg. Han kom till en flyktingförläggning och flyttades sedan till Mariannelund.
Enligt Nationalencyklopedin är ungefär varannan invånare i Nigeria muslim och varannan kristen. Cirka var tionde, även kristna och muslimer, utövar inhemska religioner.
Valentine Aderibole växte upp i ett hus i utkanten av Lagos med två systrar, mamma och pappa. Han har en syster kvar i livet. Han är yoruba, ett av Nigerias tredje största folkslag. Hela skolgången gick han i kyrkans skola. De lärde sig mycket om religion, spelade instrument och sjöng, sjöng, sjöng. Psaltaren kan han utantill och massor av texter ur Bibeln. Det hölls till och med tävlingar i vem som kunde mest utantill. Han ruskar på huvudet och skrattar till, det är svårare nu, med svenskan blandar han ihop orden i Psaltaren. Han suckar.
– Nigeria var en säker plats när jag växte upp. Religionerna levde sida vid sida, vi firade helgdagar tillsammans. Jag vet inte vad som hänt med min kyrka, den har splittrats. De som vågar gå emot kan inte jobba kvar, de drivs på flykt, säger han.
Han vill inte att jag ska skriva att han är stridbar. Han vill inte framstå som en bråkmakare inom kyrkan, han vill inte vara emot längre. Orkar inte. Han vill vända det till något gott, en process som Gud har planerat.
Men hur kan du fortfarande tro när din egen kyrka förföljer dig?
Han byter ställning på den enkla trästolen. Människor går i mittgången, en begravning förbereds i kyrkan där vi sitter men vaktmästaren lugnar oss, den börjar inte förrän om ett par timmar.
Valentine Aderibole tittar rakt fram, lägger båda händerna på knäna.
– Religion är en privatsak, en relation. Det är en tro på något större än en själv. Det är ett sätt att försöka förstå. Som människa tror jag att alla har en religion men man kallar det olika; Gud, Allah, Krishna eller ingenting, det är fortfarande en tro på något större.
Men alla krig i religionens namn?
– Makt. Det finns två saker som är farliga, det är religion och det är vapen. Lämna inte dessa där det finns människor som vill använda det till pengar och till att döda, till makt, privata villor och jets. De som vill ha makt säger: Du måste lyssna till oss, du måste se det vi ser. Jag vill börja från det vi har tillsammans fast vi ser saker från olika håll, fast vi skiljer oss åt, säger han och delar sina händer, en åt höger, en åt vänster.
Efter teologistudierna prästvigdes han 1991 i den kristna Anglikanska kyrkan. Åren därefter varvade han sitt arbete med magisterstudier i filosofi och religion, 1994 utökande han sina studier med en magister i psykologi.
Han skickade en förfrågan via nätet till ett universitet om att studera etik. Universitetet hette Uppsala universitet. Han fick aldrig något svar. Men kom till Uppsala ändå.
När frågan om hur han blev bemött när han kom till Sverige kommer upp tystnar Valentine Aderibole. Han måttar med ena handen en bit ovanför golvet.
– På flyktingförläggningen tänkte jag att det här är den lägst stående plats en människa kan vara på.
Han syftar på flyktingförläggningen utanför Göteborg där han vistades en vecka innan han slussades vidare till Mariannelund. Där bodde han i ett och ett halvt år tillsammans med sex andra män i två rum och med ständiga slagsmål som han försökte avvärja. Mariannelund kallar han ändå sin svenska hemstad. Där mötte han familjen som först hjälpte honom med ett par vinterskor och sedan till en kyrka och gudstjänst och vidare till Enköpings pastorat.
– Under hela min tid i Göteborg och Enköping fick jag inte börja studera svenska språket, så jag missade två år där. Jag var till biblioteket och lånade böcker på engelska i stället. Men jag är tacksam för vad Sverige ger oss invandrare om vi öppnar oss. Man kan inte ändra Sverige men vi kan bli så svenska som möjligt genom till exempel språket.
Han är en av några få präster inom Svenska kyrkan som kommit hit som flykting och han vill göra sitt bästa för att öppna för andra att arbeta som präst.
– Vi har mångfald överallt men inte inom prästyrket. De som kommer till mina gudstjänster ser att jag har en annan hudfärg och jag hoppas att det bidrar till att öppna dörrar där det ibland kanske ställs för hårda krav.
Själv blev han välkomnad av förre ärkebiskopen.
– Anders Wejryd konstaterade, efter att ha sett mina prästintyg från Nigeria, att det jag saknade var språket så han bad Anders Grape, kyrkoherde i Enköping, att träna mig i det och svenska traditioner. Så nu studerar jag svenska och äter köttbullar med potatis.
Vad gör du om tio år?
– Då är jag den första flyktingbiskopen i Sverige, säger han och skrattar stort och länge.